an online Instagram web viewer

#komplexptsd medias

Photos

Hade ett otroligt bra läkarmötet idag. Hon är specialist på bland annat komplex ptsd. Tyvärr lyssnar inte psykiatrin på hennes rekommendationer gällande behandling för min del. Hon insåg detta rätt snart och valde under de två möten vi hunnit ha att ge mig så mycket information, tips på strategier och information som möjligt för att jag ska kunna jobba med detta på egen hand.
"Jag vaknade i morse och tänkte på dig, hur jag ska kunna hjälpa dig på bästa sätt". Vi hade haft ett enda möte innan idag. 
Jag tackade henne väldigt mycket för att hon orkade dela med sig av sin erfarenhet och kunskap. 
Nästa läkare blir väl en sån där som säger vad enheten vill höra... två gånger har jag haft läkare som sagt vad jag behöver. Båda gångerna har psykolog teamet resonerat helt tvärtemot. Men när det här varit läkare som gått på psykolog teamets riktning så har de varit nöjda.

Jag gick igenom journalanteckningarna för över ett år tillbaka. Det är pinsamt att de får kalla sig själva för en psykmottagning alls. Det är pinsamt att se hur de hela tiden resonerat bakom min rygg och helt gått emot vårdplaneringar, kallat mig för omöjlig osv.
Deras prioritet är att få mig att sluta med mina ångestdämpande, vilket i sig inte är något fel. Men de har ingen annan lösning att erbjuda.
Det ska till en ny vårdplanering. Till vilken nytta? De kommer ändå inte att bry sig om vad jag har att säga. Jag passar inte in i en fyrkantig mall sjukdomsmässigt och (enligt dessa två läkare) kommer inte en fyrkantig terapiform att hjälpa mig. Och då finns det ingen hjälp.
Jag får ta det här på egen hand. Jag har gjort det i snart två år utan en tillstymmelse till stöttning från psykiatrin. Jag ska väl då tamejfan klara att fortsätta jobba med det själv tills jag mår bättre?! Just nu är jag utmattad. Minnen och tankar rusar i huvudet. Ångesten äter upp mig. Värken intensifieras iom ångesten. Stress över att fixa kåken. Stress över att fixa en ny bostad. Men det ska gå. Det måste gå!
#psykiskohälsa #kronisksmärta #komplexptsd #borderline #bipolär #psykiatrin #vårdensomsvek #jagkan #detkanblibättre #förettbättreliv
Hade ett otroligt bra läkarmötet idag. Hon är specialist på bland annat komplex ptsd. Tyvärr lyssnar inte psykiatrin på hennes rekommendationer gällande behandling för min del. Hon insåg detta rätt snart och valde under de två möten vi hunnit ha att ge mig så mycket information, tips på strategier och information som möjligt för att jag ska kunna jobba med detta på egen hand. "Jag vaknade i morse och tänkte på dig, hur jag ska kunna hjälpa dig på bästa sätt". Vi hade haft ett enda möte innan idag. Jag tackade henne väldigt mycket för att hon orkade dela med sig av sin erfarenhet och kunskap. Nästa läkare blir väl en sån där som säger vad enheten vill höra... två gånger har jag haft läkare som sagt vad jag behöver. Båda gångerna har psykolog teamet resonerat helt tvärtemot. Men när det här varit läkare som gått på psykolog teamets riktning så har de varit nöjda. Jag gick igenom journalanteckningarna för över ett år tillbaka. Det är pinsamt att de får kalla sig själva för en psykmottagning alls. Det är pinsamt att se hur de hela tiden resonerat bakom min rygg och helt gått emot vårdplaneringar, kallat mig för omöjlig osv. Deras prioritet är att få mig att sluta med mina ångestdämpande, vilket i sig inte är något fel. Men de har ingen annan lösning att erbjuda. Det ska till en ny vårdplanering. Till vilken nytta? De kommer ändå inte att bry sig om vad jag har att säga. Jag passar inte in i en fyrkantig mall sjukdomsmässigt och (enligt dessa två läkare) kommer inte en fyrkantig terapiform att hjälpa mig. Och då finns det ingen hjälp. Jag får ta det här på egen hand. Jag har gjort det i snart två år utan en tillstymmelse till stöttning från psykiatrin. Jag ska väl då tamejfan klara att fortsätta jobba med det själv tills jag mår bättre?! Just nu är jag utmattad. Minnen och tankar rusar i huvudet. Ångesten äter upp mig. Värken intensifieras iom ångesten. Stress över att fixa kåken. Stress över att fixa en ny bostad. Men det ska gå. Det måste gå! #psykiskohälsa  #kronisksmärta  #komplexptsd  #borderline  #bipolär  #psykiatrin  #vårdensomsvek  #jagkan  #detkanblibättre  #förettbättreliv 
Del 2: Är det ens möjligt att ljuga ihop allt som jag varit med om? Är det verkligen möjligt att jag har överdrivit allt? Ligger den största skulden faktiskt hos mig egentligen? 
Jag vill inte tro det. Jag kan inte tro det.
Men idag känner jag mig otroligt oduglig, skamfylld och skyldig. 
Det ska inte stickas under stol med. Jag har gjort hemska saker, jag har betett mig illa, jag har sårat andra osv. Inget berättigar eller rättfärdigar det. 
Men jag ljuger inte om vad min pappa gjorde. Jag ljuger inte om hur stort ansvar jag hade för min syster. Jag ljuger inte om den psykiska och ibland fysiska terror min mamma och hennes pojkvän utsatte mig för, jag ljuger inte om de sexuella övergreppen som mina "vänner" begick, eller om våldtäkterna, de sexuella övergreppen, manipulationen, stölderna och allt annat som Niklas begick och gjorde. 
Att det dyker upp så mycket av det nu är för att när jag levde i det så trodde jag att det var så det var, så det såg ut i en familj, det som var min lott i livet, att det var så att vara psykiskt sjuk, att alla någon gång råkade ut för sådant mm mm. Att det dyker upp nu är för att jag har slutat trycka undan och fly från minnena och känslorna. Det som alltid legat begravt djupt inom mig flyter upp till ytan nu. Jag har fått se hur en normal familj fungerar, jag har fått känna på hur en normal relation är. Det får mig att inse hur fruktansvärt mycket som varit fel. Hur fel en del människor betett sig. Även om jag vetat det långt där inne förut så har jag blivit intalad att jag inbillar mig, att jag är sjuk, att det är mitt eget fel mm mm. 
Men idag är det en dålig dag. Jäkligt dålig dag. Livet som bipolär. Berg och dalbana. Livet med ångest. Livet med cptsd. Livet med fibromyalgi. Att vilja mer än man orkar. Att gå in i allt till fullo för att sedan rasa ihop.
Men det är ok. Bara man reser sig och fortsätter igen. Målet för nästa vecka är att fortsätta i denna veckas spår. Orka hålla kvar de positiva förändringarna. Kanske går det. Kanske inte. Vi får se.
#psykiskohälsa #kronisksmärta #komplexptsd #borderline #bipolär #psykiskmisshandel #ätstörningar #ångest #skuldochskam #metoo #våldtäkt #våldinärarelation #detkanblibättre
Del 2: Är det ens möjligt att ljuga ihop allt som jag varit med om? Är det verkligen möjligt att jag har överdrivit allt? Ligger den största skulden faktiskt hos mig egentligen? Jag vill inte tro det. Jag kan inte tro det. Men idag känner jag mig otroligt oduglig, skamfylld och skyldig. Det ska inte stickas under stol med. Jag har gjort hemska saker, jag har betett mig illa, jag har sårat andra osv. Inget berättigar eller rättfärdigar det. Men jag ljuger inte om vad min pappa gjorde. Jag ljuger inte om hur stort ansvar jag hade för min syster. Jag ljuger inte om den psykiska och ibland fysiska terror min mamma och hennes pojkvän utsatte mig för, jag ljuger inte om de sexuella övergreppen som mina "vänner" begick, eller om våldtäkterna, de sexuella övergreppen, manipulationen, stölderna och allt annat som Niklas begick och gjorde. Att det dyker upp så mycket av det nu är för att när jag levde i det så trodde jag att det var så det var, så det såg ut i en familj, det som var min lott i livet, att det var så att vara psykiskt sjuk, att alla någon gång råkade ut för sådant mm mm. Att det dyker upp nu är för att jag har slutat trycka undan och fly från minnena och känslorna. Det som alltid legat begravt djupt inom mig flyter upp till ytan nu. Jag har fått se hur en normal familj fungerar, jag har fått känna på hur en normal relation är. Det får mig att inse hur fruktansvärt mycket som varit fel. Hur fel en del människor betett sig. Även om jag vetat det långt där inne förut så har jag blivit intalad att jag inbillar mig, att jag är sjuk, att det är mitt eget fel mm mm. Men idag är det en dålig dag. Jäkligt dålig dag. Livet som bipolär. Berg och dalbana. Livet med ångest. Livet med cptsd. Livet med fibromyalgi. Att vilja mer än man orkar. Att gå in i allt till fullo för att sedan rasa ihop. Men det är ok. Bara man reser sig och fortsätter igen. Målet för nästa vecka är att fortsätta i denna veckas spår. Orka hålla kvar de positiva förändringarna. Kanske går det. Kanske inte. Vi får se. #psykiskohälsa  #kronisksmärta  #komplexptsd  #borderline  #bipolär  #psykiskmisshandel  #ätstörningar  #ångest  #skuldochskam  #metoo  #våldtäkt  #våldinärarelation  #detkanblibättre 
Del 1: Veckan har överlag varit helt ok och stundtals faktiskt bra. Jag har lyckats tänka positivare, jag har lyckats äta mer och bättre om än fortfarande för lite, jag har lyckats träna lite varje dag och jag har tagit mig min tid i mitt hörn med akustisk musik i lurarna och min egen mix av stretch och yogaövningar.
Men idag slog allt tillbaka som ett gummiband. Ångesten över all mat jag ätit, ångesten över att jag borde tränat mer, att jag borde varit ute och rört på mig mer mm.
Tankarna på alla jobbiga saker som hänt. Ren självömkan.
En ruggigt dålig dag med andra ord. Jag hittade ett kort som jag hade skickat till min pappa till hans sista födelsedag. Såg poststämpeln och insåg att han aldrig fick det. Kort på mig och mina syskon. På min älskade mormor.
Tankarna om att jag inte duger dyker återigen upp. Skuldkänslorna över vad jag utsatt alla för genom åren. En pappa som flertalet gånger försökte döda mig, som sade att det nog vore lika bra om jag dog. En mamma som avskyr mig och helt tagit avstånd ifrån mig. En syster som uttryckt ett väldigt starkt hat och en bror som gjort detsamma. Är det verkligen inte mig det är fel på? Kan jag verkligen säga att så många andra bidragit till mina sjukdomar? Idag är en sån där dag där jag tvivlar på mina minnen och mig själv. Har de rätt? Är jag en "såndär borderline brud" som manipulerar, vänder på allt och skyller på alla andra? #psykiskohälsa #kronisksmärta #komplexptsd #borderline #bipolär #psykiskmisshandel #ätstörningar #ångest #skuldochskam #detkanblibättre #vågaprata #våldinärarelation #barnmisshandel
Del 1: Veckan har överlag varit helt ok och stundtals faktiskt bra. Jag har lyckats tänka positivare, jag har lyckats äta mer och bättre om än fortfarande för lite, jag har lyckats träna lite varje dag och jag har tagit mig min tid i mitt hörn med akustisk musik i lurarna och min egen mix av stretch och yogaövningar. Men idag slog allt tillbaka som ett gummiband. Ångesten över all mat jag ätit, ångesten över att jag borde tränat mer, att jag borde varit ute och rört på mig mer mm. Tankarna på alla jobbiga saker som hänt. Ren självömkan. En ruggigt dålig dag med andra ord. Jag hittade ett kort som jag hade skickat till min pappa till hans sista födelsedag. Såg poststämpeln och insåg att han aldrig fick det. Kort på mig och mina syskon. På min älskade mormor. Tankarna om att jag inte duger dyker återigen upp. Skuldkänslorna över vad jag utsatt alla för genom åren. En pappa som flertalet gånger försökte döda mig, som sade att det nog vore lika bra om jag dog. En mamma som avskyr mig och helt tagit avstånd ifrån mig. En syster som uttryckt ett väldigt starkt hat och en bror som gjort detsamma. Är det verkligen inte mig det är fel på? Kan jag verkligen säga att så många andra bidragit till mina sjukdomar? Idag är en sån där dag där jag tvivlar på mina minnen och mig själv. Har de rätt? Är jag en "såndär borderline brud" som manipulerar, vänder på allt och skyller på alla andra? #psykiskohälsa  #kronisksmärta  #komplexptsd  #borderline  #bipolär  #psykiskmisshandel  #ätstörningar  #ångest  #skuldochskam  #detkanblibättre  #vågaprata  #våldinärarelation  #barnmisshandel 
Del 2: Folk jag trodde var mina vänner som svek på ett av de värsta sätt man kan svika på. Nej jag har inte varit onormal. Jag har reagerat normalt på en onormal levnadssituation. Idag är jag glad att jag lever. Att jag är nykter, självskadefri och har en fin och sund relation för första gången i mitt liv.
Jag lever inte under press och krav, ingen utsätter mig för hot eller övergrepp.
Vilket har lett till att mina självmordstankar har försvunnit. Tankar om hur jag ska orka finns. Men självmord överväger jag inte ens längre, de tankarna finns inte längre.
Att inse att jag (Och eventuellt min omgivning) hade sluppit så mycket lidande om jag förstått tidigare. Eller om någon annan faktiskt hade förstått tidigare. Idag vet jag om både de direkta och indirekta orsakerna. Jag lägger inte all skuld på mig själv längre. Skammen över att ha varit så blåögd och lättmanipulerad finns naturligtvis kvar. Den skammen kommer ta lång tid att kunna släppa. Tankarna om att jag borde, jag kunde, hade jag bara..... finns där. Men ärligt talat visste jag inte bättre. Jag kände inte till något annat. Idag vet jag hur livet kan se ut, hur det borde se ut, hur omgivning och anhöriga faktiskt borde bete sig. Det visste jag inte då. Då var det livet normalitet för mig. Jag tror att det är därför det slår mig så otroligt hårt nu, så långt i efterhand. Det är så otroligt många insikter som slår mig på olika sätt hela tiden.
Men jag är glad att jag lever idag. Jag är glad över min kämpaglöd och envishet. Och framförallt är jag glad över att ha fått en så fantastisk och förstående sambo. Om man jämför med då, förr, så är mitt liv nästan bra nu. Ja, jag kämpar dagligen med allt som hemsöker mig, ångesten, humörsvängningarna och smärtorna. Men jag slipper press och skuldbeläggning och känslorna av att vara så totalt fel.
#psykiskohälsa #kronisksmärta #komplexptsd #borderline #bipolär #psykiskmisshandel #självskadefri #självmordstankar #ångest #detkanblibättre #förettbättreliv #övergrepp #sexuellaövergrepp
Del 2: Folk jag trodde var mina vänner som svek på ett av de värsta sätt man kan svika på. Nej jag har inte varit onormal. Jag har reagerat normalt på en onormal levnadssituation. Idag är jag glad att jag lever. Att jag är nykter, självskadefri och har en fin och sund relation för första gången i mitt liv. Jag lever inte under press och krav, ingen utsätter mig för hot eller övergrepp. Vilket har lett till att mina självmordstankar har försvunnit. Tankar om hur jag ska orka finns. Men självmord överväger jag inte ens längre, de tankarna finns inte längre. Att inse att jag (Och eventuellt min omgivning) hade sluppit så mycket lidande om jag förstått tidigare. Eller om någon annan faktiskt hade förstått tidigare. Idag vet jag om både de direkta och indirekta orsakerna. Jag lägger inte all skuld på mig själv längre. Skammen över att ha varit så blåögd och lättmanipulerad finns naturligtvis kvar. Den skammen kommer ta lång tid att kunna släppa. Tankarna om att jag borde, jag kunde, hade jag bara..... finns där. Men ärligt talat visste jag inte bättre. Jag kände inte till något annat. Idag vet jag hur livet kan se ut, hur det borde se ut, hur omgivning och anhöriga faktiskt borde bete sig. Det visste jag inte då. Då var det livet normalitet för mig. Jag tror att det är därför det slår mig så otroligt hårt nu, så långt i efterhand. Det är så otroligt många insikter som slår mig på olika sätt hela tiden. Men jag är glad att jag lever idag. Jag är glad över min kämpaglöd och envishet. Och framförallt är jag glad över att ha fått en så fantastisk och förstående sambo. Om man jämför med då, förr, så är mitt liv nästan bra nu. Ja, jag kämpar dagligen med allt som hemsöker mig, ångesten, humörsvängningarna och smärtorna. Men jag slipper press och skuldbeläggning och känslorna av att vara så totalt fel. #psykiskohälsa  #kronisksmärta  #komplexptsd  #borderline  #bipolär  #psykiskmisshandel  #självskadefri  #självmordstankar  #ångest  #detkanblibättre  #förettbättreliv  #övergrepp  #sexuellaövergrepp 
Del 1: Hur många gånger har jag inte stått där på taket eller på bron över motorvägen, eller på tågperrongen. Önskat att jag vågade. Tänkt att när jag dör så återförenas jag med de jag älskat och saknat. Tänkt att världen vore en bättre plats utan mig, att mina anhöriga skulle må bättre om de slapp oroa sig för mig. Det är så tragiskt att se tillbaka på hur jag tänkte och kände. Jag har otaliga "självmordsförsök" bakom mig. Idag vet jag att jag inte ville dö. Inte egentligen. Jag visste bara inte hur jag skulle fortsätta orka, jag visste inte hur jag skulle ta mig ur den fruktansvärt pressade livssituationen jag jämt och ständigt levde i. Krav, hot, bråk, övergrepp, psykisk misshandel mm mm. 
Då förstod jag inte vad problemet egentligen var. Jag fick ständigt höra från min omgivning att det var jag som var problemet. Jag kände så ofta att "vad är det egentligen för fel på mig som inte kan vara normal och bete mig normalt, varför kan jag inte bara orka som alla andra, varför måste jag ständigt ställa till det med självskador, överdoser, inläggningar och isolering? Varför kan jag inte fungera som alla andra?". Skuldbeläggningen som kom från mig själv. Men den kom ju inte från mig själv. Den kom från omgivningen. Det var de som sade att jag var fel. Det var de som sade att jag inte var normal. Jag säger inte att jag inte gjort fel. Jag har utsatt min omgivning för fruktansvärda saker. På grund av hur jag mådde. Men idag ser jag även att min omgivning skapade situationen. En mamma som anklagade mig för allt som var fel i hennes liv, hennes karl som skyllde mina syskons olydnad och hyss på mig, en press på mig att sköta ett barn och senare en tonåring. Ansvar för en pojkvän som gick i taket så fort jag inte gjorde som han ville. Nästa pojkvän som drog lögn efter lögn, stal, krävde att jag skötte och orkade se till att vardag och ekonomi gick ihop och desdutom utsatte mig för sexuella övergrepp. #psykiskohälsa #kronisksmärta #psykiskmisshandel #ptsd #komplexptsd #borderline #bipolär #vågaprata #aldrigvaratyst #sexuellaövergrepp #självmordstankar #självmordsförsök #minmammagjprdemigsjuk #detkanblibättre #förettbättreliv
Del 1: Hur många gånger har jag inte stått där på taket eller på bron över motorvägen, eller på tågperrongen. Önskat att jag vågade. Tänkt att när jag dör så återförenas jag med de jag älskat och saknat. Tänkt att världen vore en bättre plats utan mig, att mina anhöriga skulle må bättre om de slapp oroa sig för mig. Det är så tragiskt att se tillbaka på hur jag tänkte och kände. Jag har otaliga "självmordsförsök" bakom mig. Idag vet jag att jag inte ville dö. Inte egentligen. Jag visste bara inte hur jag skulle fortsätta orka, jag visste inte hur jag skulle ta mig ur den fruktansvärt pressade livssituationen jag jämt och ständigt levde i. Krav, hot, bråk, övergrepp, psykisk misshandel mm mm. Då förstod jag inte vad problemet egentligen var. Jag fick ständigt höra från min omgivning att det var jag som var problemet. Jag kände så ofta att "vad är det egentligen för fel på mig som inte kan vara normal och bete mig normalt, varför kan jag inte bara orka som alla andra, varför måste jag ständigt ställa till det med självskador, överdoser, inläggningar och isolering? Varför kan jag inte fungera som alla andra?". Skuldbeläggningen som kom från mig själv. Men den kom ju inte från mig själv. Den kom från omgivningen. Det var de som sade att jag var fel. Det var de som sade att jag inte var normal. Jag säger inte att jag inte gjort fel. Jag har utsatt min omgivning för fruktansvärda saker. På grund av hur jag mådde. Men idag ser jag även att min omgivning skapade situationen. En mamma som anklagade mig för allt som var fel i hennes liv, hennes karl som skyllde mina syskons olydnad och hyss på mig, en press på mig att sköta ett barn och senare en tonåring. Ansvar för en pojkvän som gick i taket så fort jag inte gjorde som han ville. Nästa pojkvän som drog lögn efter lögn, stal, krävde att jag skötte och orkade se till att vardag och ekonomi gick ihop och desdutom utsatte mig för sexuella övergrepp. #psykiskohälsa  #kronisksmärta  #psykiskmisshandel  #ptsd  #komplexptsd  #borderline  #bipolär  #vågaprata  #aldrigvaratyst  #sexuellaövergrepp  #självmordstankar  #självmordsförsök  #minmammagjprdemigsjuk  #detkanblibättre  #förettbättreliv 
Den här bilden skaver. Precis som min själ gör idag. Är det okej om jag gömmer mig under täcket resten av dagen? Ångesten river och sliter i bröstet och jag har obehagskänslor i ryggen, det kittlar och gör lite ont, brusar och kryper. Jag känner mig hotad, som att någon hotfull person eller entitet står precis bakom mig och väntar på att skada mig. Jag vet att det har med PTSD:n att göra; jag behövde alltid säkra området bakom min rygg, det var därifrån de attackerade, föräldrarna.
.
Det är därför jag så ofta ser mig en extra gång över axeln, det är därför ingen får stå bakom mig, därför som det brusar och kryper, trycker och bränner i min rygg. Trycket i bröstet och kittlingarna i höger sida är bara en förlängning av det. Jag är en klump av obehag och vanmakt, en klump av smärta och panik, dela den på mitten med en kniv och den delar sig ytterligare, förökar sig: dubbelt lidande, fyrdubbelt, åttadubbelt; nu är den överallt, ingen går säker, ta på din skyddsmask, använd handskar.
.
Det här är PTSD. Det, och att hänfalla åt tabletter.
.
#ptsd #cptsd #sömnproblem #komplexptsd #sömnstörning #sleepdisorder #trauma #ångest #tabletter #medicin #säkerhetsbeteenden #kontroll #tvång #psynligt #vågaprata #känslor #psykiskohälsa #mentalhealthawareness #komplexptsd #complexptsd #childhoodtrauma #utmattning
Den här bilden skaver. Precis som min själ gör idag. Är det okej om jag gömmer mig under täcket resten av dagen? Ångesten river och sliter i bröstet och jag har obehagskänslor i ryggen, det kittlar och gör lite ont, brusar och kryper. Jag känner mig hotad, som att någon hotfull person eller entitet står precis bakom mig och väntar på att skada mig. Jag vet att det har med PTSD:n att göra; jag behövde alltid säkra området bakom min rygg, det var därifrån de attackerade, föräldrarna. . Det är därför jag så ofta ser mig en extra gång över axeln, det är därför ingen får stå bakom mig, därför som det brusar och kryper, trycker och bränner i min rygg. Trycket i bröstet och kittlingarna i höger sida är bara en förlängning av det. Jag är en klump av obehag och vanmakt, en klump av smärta och panik, dela den på mitten med en kniv och den delar sig ytterligare, förökar sig: dubbelt lidande, fyrdubbelt, åttadubbelt; nu är den överallt, ingen går säker, ta på din skyddsmask, använd handskar. . Det här är PTSD. Det, och att hänfalla åt tabletter. . #ptsd  #cptsd  #sömnproblem  #komplexptsd  #sömnstörning  #sleepdisorder  #trauma  #ångest  #tabletter  #medicin  #säkerhetsbeteenden  #kontroll  #tvång  #psynligt  #vågaprata  #känslor  #psykiskohälsa  #mentalhealthawareness  #komplexptsd  #complexptsd  #childhoodtrauma  #utmattning 
Mardrömmar och flashbacks är kanske de symptom du först tänker på när du hör PTSD. Och även om jag lider av dessa symptom och tycker att de är riktigt jobbiga så finns det något jag tycker är ännu jobbigare: känslan av att vara avskärmad från allt. Att nästan konstant känna mig som att en del av mig saknas, som att något viktigt i mig gått förlorat och som att jag står vid sidan av och betraktar en värld jag inte har tillgång till.
.
Jag kan sällan sätta fingret på vad det är jag saknar. Det är fullt möjligt att det inte är en saknad efter något jag förlorat, utan snarare en smärtsam längtan efter något jag aldrig haft. Trots allt ligger de flesta av mina trauman så långt bak i tiden; hela min barndom är ju ett enda långt trauma. Det är inte omöjligt att den del jag känner saknas är den grundläggande trygghet jag aldrig fick lära mig som barn. Detta kan göra mig väldigt frustrerad då jag känner det som att jag blivit bestulen på min barndom, ja, hela mitt liv.
.
Visst vet jag att jag kan ha ett bra liv även fast jag hade en dålig start. Det kanske tar längre tid för mig och vägen kanske blir rätt mycket jobbigare än för de flesta andra, men det är inte omöjligt. I de värsta perioderna känns det dock inte så. Då känns det bara som att inget någonsin blir bättre och jag kan vara lättirriterad och ibland bli riktigt arg. Och så känner jag mig ensam, så oändligt ensam.
.
#ptsd #cptsd #maskrosbarn #posttraumatiskstress #aldrigensam #vågaprata #psykiskohälsa #varintetyst #otystnad #ensamhet #isolation #alienation #sorg #trauma #känslor #mentalhealthawareness #mentalillness #psynligt #complexptsd #komplexptsd #depression
Mardrömmar och flashbacks är kanske de symptom du först tänker på när du hör PTSD. Och även om jag lider av dessa symptom och tycker att de är riktigt jobbiga så finns det något jag tycker är ännu jobbigare: känslan av att vara avskärmad från allt. Att nästan konstant känna mig som att en del av mig saknas, som att något viktigt i mig gått förlorat och som att jag står vid sidan av och betraktar en värld jag inte har tillgång till. . Jag kan sällan sätta fingret på vad det är jag saknar. Det är fullt möjligt att det inte är en saknad efter något jag förlorat, utan snarare en smärtsam längtan efter något jag aldrig haft. Trots allt ligger de flesta av mina trauman så långt bak i tiden; hela min barndom är ju ett enda långt trauma. Det är inte omöjligt att den del jag känner saknas är den grundläggande trygghet jag aldrig fick lära mig som barn. Detta kan göra mig väldigt frustrerad då jag känner det som att jag blivit bestulen på min barndom, ja, hela mitt liv. . Visst vet jag att jag kan ha ett bra liv även fast jag hade en dålig start. Det kanske tar längre tid för mig och vägen kanske blir rätt mycket jobbigare än för de flesta andra, men det är inte omöjligt. I de värsta perioderna känns det dock inte så. Då känns det bara som att inget någonsin blir bättre och jag kan vara lättirriterad och ibland bli riktigt arg. Och så känner jag mig ensam, så oändligt ensam. . #ptsd  #cptsd  #maskrosbarn  #posttraumatiskstress  #aldrigensam  #vågaprata  #psykiskohälsa  #varintetyst  #otystnad  #ensamhet  #isolation  #alienation  #sorg  #trauma  #känslor  #mentalhealthawareness  #mentalillness  #psynligt  #complexptsd  #komplexptsd  #depression 
Något som skrämmer mig något fruktansvärt är att jag märker hur snabbt min kropp blir sämre och sämre. För mindre än fyra år sedan klarade jag av att gå med hundarna OCH laga mat på samma dag. För sex år sedan klarade jag av att gå en mil om dagen och ändå sköta hemmet. Periodvis var det svårt rent smärtmässigt, men oftast fixade jag det. Naturligtvis hade jag så gott som alltid ont då också, men långt ifrån den utsträckning som är idag. Jag har inte kunnat träna något alls på en månad. Att gå ner till affären som ligger 5 min bort ger konsekvenser. I förrgår gick jag till affären och jag stod i köket och fixade sallad och fruktsallad. En bagatell, en vardagssak för de flesta och så även för mig förr. Men det slutade med extra smärtor. 
Problem med att sova eftersom det gör för ont att ligga i sängen för många timmar samt så har jag ständigt svårt att sova, vilket resulterar i konstant trötthet. 
Men återigen. Jag är verkligen livrädd för var det ska sluta. Om det slutar. Jag blir hela tiden markant mycket sämre och det finns ingen hjälp eller ens någon som kan förklara något. 
Jag kämpar enormt med att acceptera att jag inte kan vara den aktiva hurtbulle jag en gång var, jag kämpar med att jag inte längre kan sköts hemmet som jag egentligen vill, jag kämpar med att inte ens kunna duscha när jag vill och jag kämpar med att ständigt behöva prioritera vad som är viktigast att göra, hitta balansen mellan vila och sysslor. Men jag är rädd. Livrädd! Fortsätter det såhär så sitter jag i rullstol om mindre än 10 år. Och för vad? Att min mamma pressat mig för hårt psykiskt och fysiskt som barn och tonåring? Att vården aldrig tog mina smärtor på allvar så att det fick gå obehandlat i så många år? Ja, jag är livrädd. Detta är något jag INTE VILL behöva acceptera! #kronisksmärta #fibromyalgi #vårdensomsvek #minmammagjordemigsjuk #psykiskohälsa #psykiskmisshandel #komplexptsd #borderline #bipolär #livrädd #acceptans #hjälp ?
Något som skrämmer mig något fruktansvärt är att jag märker hur snabbt min kropp blir sämre och sämre. För mindre än fyra år sedan klarade jag av att gå med hundarna OCH laga mat på samma dag. För sex år sedan klarade jag av att gå en mil om dagen och ändå sköta hemmet. Periodvis var det svårt rent smärtmässigt, men oftast fixade jag det. Naturligtvis hade jag så gott som alltid ont då också, men långt ifrån den utsträckning som är idag. Jag har inte kunnat träna något alls på en månad. Att gå ner till affären som ligger 5 min bort ger konsekvenser. I förrgår gick jag till affären och jag stod i köket och fixade sallad och fruktsallad. En bagatell, en vardagssak för de flesta och så även för mig förr. Men det slutade med extra smärtor. Problem med att sova eftersom det gör för ont att ligga i sängen för många timmar samt så har jag ständigt svårt att sova, vilket resulterar i konstant trötthet. Men återigen. Jag är verkligen livrädd för var det ska sluta. Om det slutar. Jag blir hela tiden markant mycket sämre och det finns ingen hjälp eller ens någon som kan förklara något. Jag kämpar enormt med att acceptera att jag inte kan vara den aktiva hurtbulle jag en gång var, jag kämpar med att jag inte längre kan sköts hemmet som jag egentligen vill, jag kämpar med att inte ens kunna duscha när jag vill och jag kämpar med att ständigt behöva prioritera vad som är viktigast att göra, hitta balansen mellan vila och sysslor. Men jag är rädd. Livrädd! Fortsätter det såhär så sitter jag i rullstol om mindre än 10 år. Och för vad? Att min mamma pressat mig för hårt psykiskt och fysiskt som barn och tonåring? Att vården aldrig tog mina smärtor på allvar så att det fick gå obehandlat i så många år? Ja, jag är livrädd. Detta är något jag INTE VILL behöva acceptera! #kronisksmärta  #fibromyalgi  #vårdensomsvek  #minmammagjordemigsjuk  #psykiskohälsa  #psykiskmisshandel  #komplexptsd  #borderline  #bipolär  #livrädd  #acceptans  #hjälp  ?
Raset efter en hypomani.... Resultatet är ett fruktansvärt självhat. Jag är trött på att vara jag. Fast hur kan jag tänka Så? Jag vet ju inte ens vem jag är längre. Jag känner att jag drar ner min sambo. Jag känner att jag börjar backa i mina beteenden och tankesätt igen. Återigen är jag mörkerspridaren. Jag vill inte tillbaka till missbruket, men samtidigt så vill jag det, tillbaka till verklighetsflykten. Jag vill isolera mig, fly, straffa mig själv på de sätt jag känner till. Isolera mig från folk, så att de slipper se mig backa och sjunka. Jag vill skrika ut mitt hat, min ilska och min sorg. Samtidigt känner jag att jag har inte rätt att varesig vara arg eller ledsen eller besviken på någon annan än mig själv. Jag har ingen annan att skylla på än mig själv, min naivitet, min blåögdhet, min självdestruktivitet. Varför ska jag straffa andra som dragit nytta av mig på diverse sätt? Jag hade "enkelt" kunnat sätta ner foten, levt isolerat. Allt jag utsatte min familj för.... är det deras hämnd? Allt jag utsatte exen för. Var det deras sätt att hämnas på mig? Få mig att smaka på den beska medicin jag serverade dem. Håller jag på att förstöra för mig själv igen? Är det vad jag gör? Raserar andras liv för att sedan kunna rasera mitt eget också. Om och om igen. Som en ond loop?  Jag vill bara att de där lyckliga glimtarna inte ska vara glimtar. Jag vill ha ett liv. Inte ett vakuum. Men jag vet inte hur jag ska komma dit. Istället sitter jag här. Börjat stänga in känslor, börjat fly, börjat ta på mig för mycket ansvar, mer än jag egentligen orkar, ätstörningen spinner bortom all kontroll. Jag VILL framåt. Ha ett anständigt liv. Ett liv med något meningsfullt. Jag vill isolera mig. Men jag älskar min fästman för mycket. Men samvetet över att jag drar ner honom mer och mer gnager i mig. Hopplös, hjälplös. Hjälp? Finns det ens hjälp för sådana som mig? #psykiskohälsa #kronisksmärta #komplexptsd #borderline #bipolär #ångest #mörkerspridare #deppig #ledsen #självhat #självförakt #självdestruktiv #känsloflykt #verklighetsflykt #hopplös #hjälplös #ätstörningar #fibromyalgi
Raset efter en hypomani.... Resultatet är ett fruktansvärt självhat. Jag är trött på att vara jag. Fast hur kan jag tänka Så? Jag vet ju inte ens vem jag är längre. Jag känner att jag drar ner min sambo. Jag känner att jag börjar backa i mina beteenden och tankesätt igen. Återigen är jag mörkerspridaren. Jag vill inte tillbaka till missbruket, men samtidigt så vill jag det, tillbaka till verklighetsflykten. Jag vill isolera mig, fly, straffa mig själv på de sätt jag känner till. Isolera mig från folk, så att de slipper se mig backa och sjunka. Jag vill skrika ut mitt hat, min ilska och min sorg. Samtidigt känner jag att jag har inte rätt att varesig vara arg eller ledsen eller besviken på någon annan än mig själv. Jag har ingen annan att skylla på än mig själv, min naivitet, min blåögdhet, min självdestruktivitet. Varför ska jag straffa andra som dragit nytta av mig på diverse sätt? Jag hade "enkelt" kunnat sätta ner foten, levt isolerat. Allt jag utsatte min familj för.... är det deras hämnd? Allt jag utsatte exen för. Var det deras sätt att hämnas på mig? Få mig att smaka på den beska medicin jag serverade dem. Håller jag på att förstöra för mig själv igen? Är det vad jag gör? Raserar andras liv för att sedan kunna rasera mitt eget också. Om och om igen. Som en ond loop? Jag vill bara att de där lyckliga glimtarna inte ska vara glimtar. Jag vill ha ett liv. Inte ett vakuum. Men jag vet inte hur jag ska komma dit. Istället sitter jag här. Börjat stänga in känslor, börjat fly, börjat ta på mig för mycket ansvar, mer än jag egentligen orkar, ätstörningen spinner bortom all kontroll. Jag VILL framåt. Ha ett anständigt liv. Ett liv med något meningsfullt. Jag vill isolera mig. Men jag älskar min fästman för mycket. Men samvetet över att jag drar ner honom mer och mer gnager i mig. Hopplös, hjälplös. Hjälp? Finns det ens hjälp för sådana som mig? #psykiskohälsa  #kronisksmärta  #komplexptsd  #borderline  #bipolär  #ångest  #mörkerspridare  #deppig  #ledsen  #självhat  #självförakt  #självdestruktiv  #känsloflykt  #verklighetsflykt  #hopplös  #hjälplös  #ätstörningar  #fibromyalgi 
Nu finns episod 0 av PSYKBRYT ute 💥! Länken till Soundcloud hittar du i bion men vi finns även på ITunes (sök podcaster > Psykbryt). Enjoy!
-
-
-
#psykiskohälsa #psykbryt #psykbrytpodcast #ångest #depression #generelltångestsyndrom #komplexptsd #oro #panikångest #vimåsteprataomdethär #utmattningssyndrom #utmattningsdepression #utbränd #gad
Välkommen till Psykbryt - En podcast om psykisk ohälsa! 
Ikväll släpper vi episod 0 som är ett intro på vad som komma skall - 
Vilka är vi, vad vill vi!?
Håll koll här så hörs vi, ta hand om dig! 
Mvh Sandra & Mattias
➖➖➖➖➖➖
#psykbrytpodcast #psykbryt #psykiskohälsa #vimåsteprataomdethär #ångest #depression #komplexptsd #generelltångestsyndrom #oro #panikångest #gad
Del 2: idag ser det väldigt annorlunda ut. Nu får jag hjälp av min sambo med att börja ta medicinen i tid. Vilket även har hjälpt mig att själv upptäcka tidiga symptom lättare. Men han får ofta övertala mig att börja ta medicinen ändå.
Det både låter och känns rätt barnsligt att som vuxen kvinna behöva någon som övertalar mig att börja med en medicin som jag verkligen behöver.
Dessutom ter sig inte min sjukdom likadant längre. Jag får oftare hypomanier. Jag har även svårt att veta när det är "okej" att sluta medicinen. Om jag fortfarande är hypoman. Jag hamnar i något slags mellanläge där medicinen gör mig fysiskt dålig, med extrem trötthet, darrighet och kroppen känns tung men hjärnan går på något vis på högvarv. Men jag slipper numera de där rejäla kraschlandningarna. Men jag har som sagt fått börja lära om, lära in nytt. 
Veckan som varit har jag ätit medicinen och är otroligt darrig, trött, har en fruktansvärd tjockisångest. Jag minns inte ens hur många gånger som jag har spytt.
Vården kan inte hitta någon grundmedicinering så att måendet kan hållas på en hyffsat jämn nivå. Detta i kombination med fibromyalgin som försämras både av hypomanierna och av medicinen gör det mest jobbigt. 
Jag har börjat lära mig att acceptera att leva såhär, med det här. Jag har fått lära mig att inte utsätta mig för alldeles för mycket intryck, att vila när kroppen behöver vila mm. Men det bipolära i samband med alla mina andra sjukdomar/diagnoser gör allt väldigt komplicerat. #psykiskohälsa #kronisksmärta #komplexptsd #borderline #bipolär #ätstörningar #anhörigstöd #ångest
Del 2: idag ser det väldigt annorlunda ut. Nu får jag hjälp av min sambo med att börja ta medicinen i tid. Vilket även har hjälpt mig att själv upptäcka tidiga symptom lättare. Men han får ofta övertala mig att börja ta medicinen ändå. Det både låter och känns rätt barnsligt att som vuxen kvinna behöva någon som övertalar mig att börja med en medicin som jag verkligen behöver. Dessutom ter sig inte min sjukdom likadant längre. Jag får oftare hypomanier. Jag har även svårt att veta när det är "okej" att sluta medicinen. Om jag fortfarande är hypoman. Jag hamnar i något slags mellanläge där medicinen gör mig fysiskt dålig, med extrem trötthet, darrighet och kroppen känns tung men hjärnan går på något vis på högvarv. Men jag slipper numera de där rejäla kraschlandningarna. Men jag har som sagt fått börja lära om, lära in nytt. Veckan som varit har jag ätit medicinen och är otroligt darrig, trött, har en fruktansvärd tjockisångest. Jag minns inte ens hur många gånger som jag har spytt. Vården kan inte hitta någon grundmedicinering så att måendet kan hållas på en hyffsat jämn nivå. Detta i kombination med fibromyalgin som försämras både av hypomanierna och av medicinen gör det mest jobbigt. Jag har börjat lära mig att acceptera att leva såhär, med det här. Jag har fått lära mig att inte utsätta mig för alldeles för mycket intryck, att vila när kroppen behöver vila mm. Men det bipolära i samband med alla mina andra sjukdomar/diagnoser gör allt väldigt komplicerat. #psykiskohälsa  #kronisksmärta  #komplexptsd  #borderline  #bipolär  #ätstörningar  #anhörigstöd  #ångest 
Över två år sedan som jag gjorde slut med honom och nästan 2 år sedan som jag sparkade ut honom helt. Jag har kämpat i snart 2 år med att bearbeta och komma vidare. Men fortfarande dyker det upp påminnelser och konsekvenser från mitt liv med honom. Sista året har jag suttit och betalat skulder som Niklas drog på mig genom att slarva bort och kasta bort räkningar för att det skulle finnas mer pengar till droger. Jag trodde att jag var klar med allt det. Men här i veckan dök ett nytt inkassokrav upp på räkningar som han har kastat bort, som jag inte ens visste hade existerat.... ett år sedan utredningen lades ner, snart två år sedan som han åkte ut. Ändå sitter jag här med både ekonomiska och känslomässiga konsekvenser på grund av honom medan han går fritt på gatorna utan en enda konsekvens. Jag vill bara få gå vidare. Kunna lägga det bakom mig. Men hur i helvete ska jag kunna göra det när jag om och om igen blir påmind genom konsekvenser? 
Jag kommer inte ens att kunna ta ett körkort utan att vara tvungen att ta konsekvenserna av hans handlande. Jag kan inte veta säkert, men jag tror att han själv tipsade polisen anonymt så att vi båda torskade. Jag låg inne och började få hjälp och må bättre. Fick komma ut på timpermission för att träffa honom och hundarna. När vi har gått en liten bit vid sjön så säger han att han har en överraskning med sig. Vi sätter oss på en folktom brygga och han plockar fram två jointar ur ciggpaketet. Jag säger först att jag inte vill röka men han övertalar mig ändå. Han väljer en annan väg tillbaka till sjukhuset. Vi blir tagna på gatan av en civilare och två polisbilar dyker dessutom upp. Jag kom till avdelningen med 3 uniformer och blir senare under kvällen utkastad från avdelningen. Jag var helt förstörd och knäckt. Det är helt ofattbart idag att jag stod ut med all skit från hans sida. Och ja... Jag betalar fortfarande både ekonomiskt och känslomässigt. Hur FAN kunde jag acceptera allt det här? Idag när jag ser tillbaka så är det nästan pinsamt att inse hur hårt manipulerad jag var. Jag gick med på allt, jag svalde allt utan att fråga. Visst blev jag arg, men han gav mig dåligt samvete, skyllde min "överreaktion" på mina diagnoser.
Över två år sedan som jag gjorde slut med honom och nästan 2 år sedan som jag sparkade ut honom helt. Jag har kämpat i snart 2 år med att bearbeta och komma vidare. Men fortfarande dyker det upp påminnelser och konsekvenser från mitt liv med honom. Sista året har jag suttit och betalat skulder som Niklas drog på mig genom att slarva bort och kasta bort räkningar för att det skulle finnas mer pengar till droger. Jag trodde att jag var klar med allt det. Men här i veckan dök ett nytt inkassokrav upp på räkningar som han har kastat bort, som jag inte ens visste hade existerat.... ett år sedan utredningen lades ner, snart två år sedan som han åkte ut. Ändå sitter jag här med både ekonomiska och känslomässiga konsekvenser på grund av honom medan han går fritt på gatorna utan en enda konsekvens. Jag vill bara få gå vidare. Kunna lägga det bakom mig. Men hur i helvete ska jag kunna göra det när jag om och om igen blir påmind genom konsekvenser? Jag kommer inte ens att kunna ta ett körkort utan att vara tvungen att ta konsekvenserna av hans handlande. Jag kan inte veta säkert, men jag tror att han själv tipsade polisen anonymt så att vi båda torskade. Jag låg inne och började få hjälp och må bättre. Fick komma ut på timpermission för att träffa honom och hundarna. När vi har gått en liten bit vid sjön så säger han att han har en överraskning med sig. Vi sätter oss på en folktom brygga och han plockar fram två jointar ur ciggpaketet. Jag säger först att jag inte vill röka men han övertalar mig ändå. Han väljer en annan väg tillbaka till sjukhuset. Vi blir tagna på gatan av en civilare och två polisbilar dyker dessutom upp. Jag kom till avdelningen med 3 uniformer och blir senare under kvällen utkastad från avdelningen. Jag var helt förstörd och knäckt. Det är helt ofattbart idag att jag stod ut med all skit från hans sida. Och ja... Jag betalar fortfarande både ekonomiskt och känslomässigt. Hur FAN kunde jag acceptera allt det här? Idag när jag ser tillbaka så är det nästan pinsamt att inse hur hårt manipulerad jag var. Jag gick med på allt, jag svalde allt utan att fråga. Visst blev jag arg, men han gav mig dåligt samvete, skyllde min "överreaktion" på mina diagnoser.
Länge sedan som jag gjorde ett inlägg. Veckan har varit smått upp och ner. Började i måndags med kontakt med vc där en sjuksköterska försökte köra över mig totalt genom att förminska mina problem och ville skjuta över smärtproblematiken på psykiatrin. Helt underbart.... Jag tog kontakt med vc efter att de i Uppsala bett mig att få tag på min läkare så att jag kan få en remiss. Samt så skulle jag förnya recept. Istället sitter kvinnan i luren och säger att det beror på allt jag varit med om och om jag bara blev friskare psykiskt så skulle jag inte alls ha lika ont. Samt så ifrågasatte hon min medicinering. "Jag säger inte att du nödvändigtvis har fel diagnos, men...." känns så otroligt värdelöst att ens prata med någon som tror sig veta allt, när personen inte vet ett dugg om mig. Fick tillslut ett möte i alla fall.
Jag har dragits med hypomani hela veckan och  varit tvungen att äta medicin som sparkar på mina ätstörningar. Jag spyr flera gånger om dagen och äckelkänslorna över mig själv och hur jag ser ut ger mig fruktansvärd ångest.
Virrvarr och kaos. Jag försöker få någon ordning på något vis. Medicinen gör att jag har extra ont och uppe på det så har smärtorna överlag förvärrats.
Det blev ett luddigt inlägg. Ville mest visa att jag är kvar, men har inte orkat skriva eller följa med i alla er andras kamp just denna vecka.
Hoppas ni får en bra påsk alla där ute.
#psykiskohälsa #vårdensomsvek #bipolär #hypomani #kronisksmärta #komplexptsd #borderline #ätstörningar #fibromyalgi
Länge sedan som jag gjorde ett inlägg. Veckan har varit smått upp och ner. Började i måndags med kontakt med vc där en sjuksköterska försökte köra över mig totalt genom att förminska mina problem och ville skjuta över smärtproblematiken på psykiatrin. Helt underbart.... Jag tog kontakt med vc efter att de i Uppsala bett mig att få tag på min läkare så att jag kan få en remiss. Samt så skulle jag förnya recept. Istället sitter kvinnan i luren och säger att det beror på allt jag varit med om och om jag bara blev friskare psykiskt så skulle jag inte alls ha lika ont. Samt så ifrågasatte hon min medicinering. "Jag säger inte att du nödvändigtvis har fel diagnos, men...." känns så otroligt värdelöst att ens prata med någon som tror sig veta allt, när personen inte vet ett dugg om mig. Fick tillslut ett möte i alla fall. Jag har dragits med hypomani hela veckan och varit tvungen att äta medicin som sparkar på mina ätstörningar. Jag spyr flera gånger om dagen och äckelkänslorna över mig själv och hur jag ser ut ger mig fruktansvärd ångest. Virrvarr och kaos. Jag försöker få någon ordning på något vis. Medicinen gör att jag har extra ont och uppe på det så har smärtorna överlag förvärrats. Det blev ett luddigt inlägg. Ville mest visa att jag är kvar, men har inte orkat skriva eller följa med i alla er andras kamp just denna vecka. Hoppas ni får en bra påsk alla där ute. #psykiskohälsa  #vårdensomsvek  #bipolär  #hypomani  #kronisksmärta  #komplexptsd  #borderline  #ätstörningar  #fibromyalgi 
Det blev för mycket. Jag känner mig så otroligt hopplös, nedslagen och besegrad på något sätt.
Jag har trillat tillbaka i ätstörningarna rätt ordentligt igen, min hjärna skriker om att jag borde göra något. Aktivera mig. Hitta något att läsa om, pyssla, träna, gå ut och gå, städa. Vad som helst! Bara vad som helst. Men allt i kroppen gör ont. Precis allt. Kroppen vill och måste vila, hjärnan vill och måste aktivera sig. Det blir krock och pannkaka av allt. 
Dessutom känns det som att jag har en hel bergskedja att lyfta just nu. Ringa läkaren om ytterligare remiss för ytterligare bedömning. Samt så läste jag sista anteckningarna från psyk att de absolut inte lyssnar på sista läkarens bedömning om att de "vanliga" terapiformerna inte kommer att fungera på mig, istället vill de ha in mig på DBT. Jag behöver inte beteendeterapi. Den har jag redan gjort själv på hemmaplan under de två år som de vägrat hjälpa mig. Jag behöver terapi för trauman. Jag vet inte riktigt hur jag ska orka fortsätta "slåss" med vården. Jag vet inte hur jag ska få hjälp. Är det lika bra att lägga sig platt bara? Säga åt dem att jag orkar inte slåss år ut och år in för att få hjälp som aldrig kommer? Otroligt rädd för att de ska dra in diverse mediciner om jag börjar ställa krav på dem. Att ha allt jag har i bagaget, att leva med de sjukdomar jag lever med, att leva med det mående jag lever med och samtidigt försöka få hjälp. Det skulle ta knäcken på vem som helst. Hur kan det vara så tväromöjligt? 
#psykiskohälsa #kronisksmärta #komplexptsd #borderline #bipolär #vårdensomsvek #vågaprata #ätstörningar #fibromyalgi #psykiatrin
Det blev för mycket. Jag känner mig så otroligt hopplös, nedslagen och besegrad på något sätt. Jag har trillat tillbaka i ätstörningarna rätt ordentligt igen, min hjärna skriker om att jag borde göra något. Aktivera mig. Hitta något att läsa om, pyssla, träna, gå ut och gå, städa. Vad som helst! Bara vad som helst. Men allt i kroppen gör ont. Precis allt. Kroppen vill och måste vila, hjärnan vill och måste aktivera sig. Det blir krock och pannkaka av allt. Dessutom känns det som att jag har en hel bergskedja att lyfta just nu. Ringa läkaren om ytterligare remiss för ytterligare bedömning. Samt så läste jag sista anteckningarna från psyk att de absolut inte lyssnar på sista läkarens bedömning om att de "vanliga" terapiformerna inte kommer att fungera på mig, istället vill de ha in mig på DBT. Jag behöver inte beteendeterapi. Den har jag redan gjort själv på hemmaplan under de två år som de vägrat hjälpa mig. Jag behöver terapi för trauman. Jag vet inte riktigt hur jag ska orka fortsätta "slåss" med vården. Jag vet inte hur jag ska få hjälp. Är det lika bra att lägga sig platt bara? Säga åt dem att jag orkar inte slåss år ut och år in för att få hjälp som aldrig kommer? Otroligt rädd för att de ska dra in diverse mediciner om jag börjar ställa krav på dem. Att ha allt jag har i bagaget, att leva med de sjukdomar jag lever med, att leva med det mående jag lever med och samtidigt försöka få hjälp. Det skulle ta knäcken på vem som helst. Hur kan det vara så tväromöjligt? #psykiskohälsa  #kronisksmärta  #komplexptsd  #borderline  #bipolär  #vårdensomsvek  #vågaprata  #ätstörningar  #fibromyalgi  #psykiatrin 
Hade det varit bättre att aldrig hört hans ord i det sista samtalet? Hade det varit bättre att aldrig anmäla honom, få höra lögnerna han satt och sade i förhören? Slippa gå igenom 9 månader med ångest och rädsla och tvivel? Hade det varit lättare om jag aldrig hade sagt ett knyst till någon och fortfarande inte helt förstått vad jag varit utsatt för och fått stå ut med under tiden med honom? Jag vill bara glömma det jag vet och minns. Jag vill bara sudda bort de åren ur mitt minne. Sudda bort honom. Låtsas att han inte existerar på denna jord.
Men jag minns. Jag minns alltför väl. De sade att jag skulle få hjälp. Det är snart två år sedan. Och här sitter jag och minns händelser, ord, känslor. Jag minns att jag kände att det var fel. Jag minns att jag inte vågade säga något. Jag minns att jag var så arg över hans ord. "Jag vet ju att du vill". Smärtan i handleder, lår och ljumskar efteråt. Orden han slängde ur sig när han var klar och jag klev upp ur sängen och var på väg ut ur rummet, "Du är så jäkla tråkig som aldrig vill mysa efteråt".
Jag minns hur jag flydde huset med hundarna och promenerade med dem som "ursäkt" för att slippa ifrån honom, för att få vara ifred. Jag minns fragment där jag varit för medicinpåverkad och vaknat med honom i mig, försökt krypa undan eller sagt sluta och fått till svar "bara en liten stund till, jag kommer snart". Hur han har narrat mig inför sina manliga vänner för att jag "inte släpper till". Uppenbarligen tog han ju vad han ville ändå. Jag vill sudda ut allt, radera, lobotomera bort den delen av mitt liv. Hans argument och "ursäkter". Istället minns och återupplever jag det om och om igen. Hade jag ens fått någon upprättelse av att få honom dömd? Hade det ändrat på mina känslor och mitt mående? Mest troligt inte. De säger att det finns hjälp.... vad vet Jag? Efter 2 år väntar jag fortfarande på hjälpen som utlovades..... #metoo #våldinärarelation #våldtäkt #sexuellaövergrepp #psykiskmisshandel #manipulation #psykiskohälsa #ångest #cptsd #komplexptsd
Hade det varit bättre att aldrig hört hans ord i det sista samtalet? Hade det varit bättre att aldrig anmäla honom, få höra lögnerna han satt och sade i förhören? Slippa gå igenom 9 månader med ångest och rädsla och tvivel? Hade det varit lättare om jag aldrig hade sagt ett knyst till någon och fortfarande inte helt förstått vad jag varit utsatt för och fått stå ut med under tiden med honom? Jag vill bara glömma det jag vet och minns. Jag vill bara sudda bort de åren ur mitt minne. Sudda bort honom. Låtsas att han inte existerar på denna jord. Men jag minns. Jag minns alltför väl. De sade att jag skulle få hjälp. Det är snart två år sedan. Och här sitter jag och minns händelser, ord, känslor. Jag minns att jag kände att det var fel. Jag minns att jag inte vågade säga något. Jag minns att jag var så arg över hans ord. "Jag vet ju att du vill". Smärtan i handleder, lår och ljumskar efteråt. Orden han slängde ur sig när han var klar och jag klev upp ur sängen och var på väg ut ur rummet, "Du är så jäkla tråkig som aldrig vill mysa efteråt". Jag minns hur jag flydde huset med hundarna och promenerade med dem som "ursäkt" för att slippa ifrån honom, för att få vara ifred. Jag minns fragment där jag varit för medicinpåverkad och vaknat med honom i mig, försökt krypa undan eller sagt sluta och fått till svar "bara en liten stund till, jag kommer snart". Hur han har narrat mig inför sina manliga vänner för att jag "inte släpper till". Uppenbarligen tog han ju vad han ville ändå. Jag vill sudda ut allt, radera, lobotomera bort den delen av mitt liv. Hans argument och "ursäkter". Istället minns och återupplever jag det om och om igen. Hade jag ens fått någon upprättelse av att få honom dömd? Hade det ändrat på mina känslor och mitt mående? Mest troligt inte. De säger att det finns hjälp.... vad vet Jag? Efter 2 år väntar jag fortfarande på hjälpen som utlovades..... #metoo  #våldinärarelation  #våldtäkt  #sexuellaövergrepp  #psykiskmisshandel  #manipulation  #psykiskohälsa  #ångest  #cptsd  #komplexptsd 
Ett av de mer avgörande kriterierna för att sätta en borderline diagnos är separationsångest. När jag fick min diagnos för nästan 10 år sedan så uppfyllde jag inte det kriteriet. Jag visste inte hur separationsångest kändes. Jag hade, mig veterligen, aldrig upplevt det. När jag skaffade djur och till och från blev inlagd började jag känna av denna separationsångest. Efter djuren. Men aldrig efter någon människa. Det var för mig otänkbart. Idag känner jag separationsångest efter människor. Eller rättare sagt en människa (eftersom jag bara har en i mitt liv). Jag tror att det finns två möjliga anledningar till att jag inte upplevt detta tidigare. För det första så har jag nästintill aldrig haft trygghet i människor omkring mig. Det har varit fysiskt och psykiskt våld, många har valt att kliva ur mitt liv, få har orkat med mig alls och även jag har valt bort människor. För mig har det varit så att människor kommer och går. Jag kunde inte fästa mig vid en människa för mycket. Jag visste ju att han/hon så småningom skulle försvinna. Idag känner jag trygghet hos en människa. Min sambo. Jag tror att det är första gången på åtminstone 10 år som jag har en trygg människa att lita på. Den tryggheten fann jag förr hos mina djur. Nackdelen med det är separationsångesten. Jag har svårt att vara hemma själv för länge, att han åker bort eller att jag åker bort.
Jag tror även att när jag fick diagnosen och även många år efter så förvägrade jag mig själv att känna den där separationsångesten, precis som jag förvägrat mig själv att sörja och känna andra känslor. Jag har inte velat känna att någon människa har en sådan makt över mig och därmed helt enkelt förnekat känslan i sin helhet. Jag börjar få många och ibland obehagliga insikter i varför jag är som jag är. Men kanske är det något bra även om det är jobbigt. Ett steg i rätt riktning, ett steg mot ett friskare liv? 
#borderline #psykiskohälsa #vuxetbarn #tillit #trygghet #detkanblibättre #förettbättreliv #ångest #bipolär #kronisksmärta #psykiskmisshandel #komplexptsd #barnmisshandel #hittavägenupp
Ett av de mer avgörande kriterierna för att sätta en borderline diagnos är separationsångest. När jag fick min diagnos för nästan 10 år sedan så uppfyllde jag inte det kriteriet. Jag visste inte hur separationsångest kändes. Jag hade, mig veterligen, aldrig upplevt det. När jag skaffade djur och till och från blev inlagd började jag känna av denna separationsångest. Efter djuren. Men aldrig efter någon människa. Det var för mig otänkbart. Idag känner jag separationsångest efter människor. Eller rättare sagt en människa (eftersom jag bara har en i mitt liv). Jag tror att det finns två möjliga anledningar till att jag inte upplevt detta tidigare. För det första så har jag nästintill aldrig haft trygghet i människor omkring mig. Det har varit fysiskt och psykiskt våld, många har valt att kliva ur mitt liv, få har orkat med mig alls och även jag har valt bort människor. För mig har det varit så att människor kommer och går. Jag kunde inte fästa mig vid en människa för mycket. Jag visste ju att han/hon så småningom skulle försvinna. Idag känner jag trygghet hos en människa. Min sambo. Jag tror att det är första gången på åtminstone 10 år som jag har en trygg människa att lita på. Den tryggheten fann jag förr hos mina djur. Nackdelen med det är separationsångesten. Jag har svårt att vara hemma själv för länge, att han åker bort eller att jag åker bort. Jag tror även att när jag fick diagnosen och även många år efter så förvägrade jag mig själv att känna den där separationsångesten, precis som jag förvägrat mig själv att sörja och känna andra känslor. Jag har inte velat känna att någon människa har en sådan makt över mig och därmed helt enkelt förnekat känslan i sin helhet. Jag börjar få många och ibland obehagliga insikter i varför jag är som jag är. Men kanske är det något bra även om det är jobbigt. Ett steg i rätt riktning, ett steg mot ett friskare liv? #borderline  #psykiskohälsa  #vuxetbarn  #tillit  #trygghet  #detkanblibättre  #förettbättreliv  #ångest  #bipolär  #kronisksmärta  #psykiskmisshandel  #komplexptsd  #barnmisshandel  #hittavägenupp 
Del 8: naturligtvis kan jag inte räkna upp alla situationer och händelser under varje kategori. Men det jag skrivit har varit några  enstaka och rätt "snälla" exempel på hennes agerande. Viktigt för mig att få med är att det är endast jag i vår syskonskara som haft dessa krav och varit utsatt för dessa metoder. De andra två är väldigt curlade. Min bror fick vara ute på vift hur mycket han ville, min syster har det alltid trippats på tå runt och all hänsyn skulle tas till henne. "De är inte lika framåt och självgående som du är". "De förstår inte det här med att hantera pengar" "du har mycket lättare för skolan än de båda har" "de är mindre än dig, jag kan inte kräva samma saker av dem" osv osv. Så hon har på något sätt "valt ut" mig till mulåsna och gjort allt för de andra två (eller så har jag fått göra allt åt dem) och gett dem allt de pekat på och suckat så fort jag behövt nya skor, träningskläder, ny jacka etc. 
Så ja.... har så svårt hur man kan behandla ett av tre barn på detta sätt utan att förstå att man gör fel. Hon kan heller inte ta till sig kritik. Inte i någon form alls. Hon är perfekt och gjort ALLT för att hålla den ytan mot omvärlden.
Jag blir extremt misstrodd av nära släktingar mm eftersom det varit osynligt, jag har setts som en duktig, mogen och väluppfostrad storasyster. När jag blev så sjuk att det inte gick att dölja för omvärlden satte min mamma på sig den berömda offerkoftan och målade ut mig som dålig, oduglig, otillräcklig och jobbig. Men att hon var så duktig som orkade med både det och dessutom ta hand om mina syskon osv. Jag var det svarta fåret samtidigt som massa ansvar fortsatte. Det är så märkligt bara..... Hennes behandling av mig har bla lett till komplex PTSD , självskadebeteende, ätstörningar, fibromyalgi, borderline, tillits och anknytingsproblem, låg självkänsla och lågt självförtroende samt en allmän otrygghetskänsla nu som vuxen. Självskadorna har jag lyckats sluta med, men resten sitter kvar. Och vården vet inte riktigt vad de ska göra med mig för att min problematik är såpass omfattande och komplex. Dessa problem är vanliga när man växt upp under dessa omständigheter. #psykiskmisshandel #vuxetbarn  #fibromyalgi
Del 8: naturligtvis kan jag inte räkna upp alla situationer och händelser under varje kategori. Men det jag skrivit har varit några enstaka och rätt "snälla" exempel på hennes agerande. Viktigt för mig att få med är att det är endast jag i vår syskonskara som haft dessa krav och varit utsatt för dessa metoder. De andra två är väldigt curlade. Min bror fick vara ute på vift hur mycket han ville, min syster har det alltid trippats på tå runt och all hänsyn skulle tas till henne. "De är inte lika framåt och självgående som du är". "De förstår inte det här med att hantera pengar" "du har mycket lättare för skolan än de båda har" "de är mindre än dig, jag kan inte kräva samma saker av dem" osv osv. Så hon har på något sätt "valt ut" mig till mulåsna och gjort allt för de andra två (eller så har jag fått göra allt åt dem) och gett dem allt de pekat på och suckat så fort jag behövt nya skor, träningskläder, ny jacka etc. Så ja.... har så svårt hur man kan behandla ett av tre barn på detta sätt utan att förstå att man gör fel. Hon kan heller inte ta till sig kritik. Inte i någon form alls. Hon är perfekt och gjort ALLT för att hålla den ytan mot omvärlden. Jag blir extremt misstrodd av nära släktingar mm eftersom det varit osynligt, jag har setts som en duktig, mogen och väluppfostrad storasyster. När jag blev så sjuk att det inte gick att dölja för omvärlden satte min mamma på sig den berömda offerkoftan och målade ut mig som dålig, oduglig, otillräcklig och jobbig. Men att hon var så duktig som orkade med både det och dessutom ta hand om mina syskon osv. Jag var det svarta fåret samtidigt som massa ansvar fortsatte. Det är så märkligt bara..... Hennes behandling av mig har bla lett till komplex PTSD , självskadebeteende, ätstörningar, fibromyalgi, borderline, tillits och anknytingsproblem, låg självkänsla och lågt självförtroende samt en allmän otrygghetskänsla nu som vuxen. Självskadorna har jag lyckats sluta med, men resten sitter kvar. Och vården vet inte riktigt vad de ska göra med mig för att min problematik är såpass omfattande och komplex. Dessa problem är vanliga när man växt upp under dessa omständigheter. #psykiskmisshandel  #vuxetbarn  #fibromyalgi 
Del 4: Indirekta hot
Indirekta hot är ett annat sätt för föräldern att låta barnet få veta att en våldshandling är möjlig, ifall barnets beteende inte genast ändras eller upphör. De indirekta hoten förmedlas genom att ett hot framförs, men sägs inte rakt ut, utan läses ”mellan raderna”, och budskapet är att våld är i annalkande, om inte barnet genast lyder. Med indirekta hot skapar föräldern oro, rädsla och obehag hos barnet, dels genom sina ord men också genom kroppsspråk och röstanvändning.

Min mamma använde sällan fysiskt våld, mest pga hennes smärtproblematik och att jag var allmänt starkare än henne redan som ganska liten. Dessutom efter min tid hos min pappa så var jag heller inte strykrädd. Det kan låta som något löjligt men hon gav sitt "onda öga" om vi var bland folk vilket betydde att straffet skulle komma när vi kom hem igen. Hon har hållt fast mig men aldrig indirekt hotat om det, hon har däremot "bussat" sin pojkvän på mig där jag både fick slåss mot honom och bli nedbrottad. "Om du inte lugnar ner dig måste jag hämta Micke". Men hon använde subtila tekniker som skärpa i rösten, en blick, en extra hård åtkramning om armen osv som påvisade att jag skulle få betala på ett eller annat sätt senare.
Min pappa hotade heller inte med våld, där märkte jag av på stämningen, hans tonläge, hur han sade vissa saker, en viss skärpa i rösten mm. Och sen exploderade han bara. Jag var ca 10, pappa låg i sitt sovrum och var jättedålig. Min bror hade astma och jag hade ansvar för att han tog sina mediciner. "Har Rasmus tagit sina mediciner? Jag hörde det inte" "ja, jag stod och tittade på honom när han gjorde det" "ljug inte för mig! Måste jag komma upp?!" #psykiskmisshandel #barnmisshandel #psykiskohälsa #kronisksmärta #komplexptsd #borderline #bipolär #vågaprata #aldrigvaratyst
Del 4: Indirekta hot Indirekta hot är ett annat sätt för föräldern att låta barnet få veta att en våldshandling är möjlig, ifall barnets beteende inte genast ändras eller upphör. De indirekta hoten förmedlas genom att ett hot framförs, men sägs inte rakt ut, utan läses ”mellan raderna”, och budskapet är att våld är i annalkande, om inte barnet genast lyder. Med indirekta hot skapar föräldern oro, rädsla och obehag hos barnet, dels genom sina ord men också genom kroppsspråk och röstanvändning. Min mamma använde sällan fysiskt våld, mest pga hennes smärtproblematik och att jag var allmänt starkare än henne redan som ganska liten. Dessutom efter min tid hos min pappa så var jag heller inte strykrädd. Det kan låta som något löjligt men hon gav sitt "onda öga" om vi var bland folk vilket betydde att straffet skulle komma när vi kom hem igen. Hon har hållt fast mig men aldrig indirekt hotat om det, hon har däremot "bussat" sin pojkvän på mig där jag både fick slåss mot honom och bli nedbrottad. "Om du inte lugnar ner dig måste jag hämta Micke". Men hon använde subtila tekniker som skärpa i rösten, en blick, en extra hård åtkramning om armen osv som påvisade att jag skulle få betala på ett eller annat sätt senare. Min pappa hotade heller inte med våld, där märkte jag av på stämningen, hans tonläge, hur han sade vissa saker, en viss skärpa i rösten mm. Och sen exploderade han bara. Jag var ca 10, pappa låg i sitt sovrum och var jättedålig. Min bror hade astma och jag hade ansvar för att han tog sina mediciner. "Har Rasmus tagit sina mediciner? Jag hörde det inte" "ja, jag stod och tittade på honom när han gjorde det" "ljug inte för mig! Måste jag komma upp?!" #psykiskmisshandel  #barnmisshandel  #psykiskohälsa  #kronisksmärta  #komplexptsd  #borderline  #bipolär  #vågaprata  #aldrigvaratyst 
Del 3: Direkta hot
Med direkta hot kan en förälder styra sitt barn med samma effektivitet som genom fysiskt våld och genomslagskraften stärks om det finns fysiskt våld med i bilden. Barnets personlighet är, vid direkta hot, i riskzonen att modifieras till något som är exakt anpassat till vad den våldsutövande föräldern vill ha, men som kommer att innebära stora problem för barnet både nu och i framtiden som vuxen. Barnet riskerar att få psykiska besvär, problem med kamratrelationer, problem med nära relationer, problem på sitt framtida jobb, och så vidare, på grund av att hon inte blivit förberedd för livet och fått utveckla sin friska personlighet, utan istället bara fått anpassa sig efter en omogen förälders olika nycker.

Jag har ännu inte förstått vad de direkta hoten innebär. Men som ung vuxen har hon hotat med att lägga in mig på psyk trots att jag inte behövt. Hon åkte hem till mig ( 20 mil från sitt hem) och sade helt enkelt "du sätter dig i bilen annars ringer jag någon så att de får hämta dig till psyk". Jag har nog några gånger även som barn fått höra "gör du inte som jag säger så blir det konsekvenser". Dessa konsekvenser innebar allt från indragen månadspeng, inte få åka på träningar, inte få följa med när övriga i familjen skulle hitta på någon aktivitet eller åka bort.
"Om du inte bär runt på Alex så kan vi inte ta oss hem" Alex var runt 2-4 år och jag skulle bära henne och hålla koll på henne om vi tex åkte tåg eller buss mm. "Du måste följa med och storhandla annars får vi svälta" "du måste hålla koll på alex så hon inte skadar sig" trots att mamma själv var med till tex lekparken. Alex var 14-15, jag bodde själv "jag kan inte hantera henne, du måste hämta henne annars kommer hon dra hemifrån och råka illa ut". #psykiskmisshandel #vuxetbarn #psykiskohälsa #kronisksmärta #komplexptsd #borderline #bipolär #vågaprata #aldrigvaratyst
Del 3: Direkta hot Med direkta hot kan en förälder styra sitt barn med samma effektivitet som genom fysiskt våld och genomslagskraften stärks om det finns fysiskt våld med i bilden. Barnets personlighet är, vid direkta hot, i riskzonen att modifieras till något som är exakt anpassat till vad den våldsutövande föräldern vill ha, men som kommer att innebära stora problem för barnet både nu och i framtiden som vuxen. Barnet riskerar att få psykiska besvär, problem med kamratrelationer, problem med nära relationer, problem på sitt framtida jobb, och så vidare, på grund av att hon inte blivit förberedd för livet och fått utveckla sin friska personlighet, utan istället bara fått anpassa sig efter en omogen förälders olika nycker. Jag har ännu inte förstått vad de direkta hoten innebär. Men som ung vuxen har hon hotat med att lägga in mig på psyk trots att jag inte behövt. Hon åkte hem till mig ( 20 mil från sitt hem) och sade helt enkelt "du sätter dig i bilen annars ringer jag någon så att de får hämta dig till psyk". Jag har nog några gånger även som barn fått höra "gör du inte som jag säger så blir det konsekvenser". Dessa konsekvenser innebar allt från indragen månadspeng, inte få åka på träningar, inte få följa med när övriga i familjen skulle hitta på någon aktivitet eller åka bort. "Om du inte bär runt på Alex så kan vi inte ta oss hem" Alex var runt 2-4 år och jag skulle bära henne och hålla koll på henne om vi tex åkte tåg eller buss mm. "Du måste följa med och storhandla annars får vi svälta" "du måste hålla koll på alex så hon inte skadar sig" trots att mamma själv var med till tex lekparken. Alex var 14-15, jag bodde själv "jag kan inte hantera henne, du måste hämta henne annars kommer hon dra hemifrån och råka illa ut". #psykiskmisshandel  #vuxetbarn  #psykiskohälsa  #kronisksmärta  #komplexptsd  #borderline  #bipolär  #vågaprata  #aldrigvaratyst 
Jag ligger här i sängen med en ljudbok i öronen. Men jag hänger inte med i handlingen, jag hör inte orden. Kriget som pågår inom mig är för starkt och påtagligt.  Jag försöker slappna av, slå ifrån mig tankarna.
Tankarna på att siffrorna på vågen är för höga, tankarna på att jag återigen ätit för mycket. All föda är för mycket. Hjärnan som kämpar för att få mig att ta min alldeles för feta kropp och gå upp och träna. Styrketräning, yoga, promenad. Vad som helst som bränner lite fler kalorier. Vad som helst som kan gottgöra maten jag åt, som kan minska siffrorna på vågen och på måttbandet. 
Jag är så otroligt trött efter en mentalt utmattande dag och för lite sömn föregående natt. Jag har ont, så ont att jag  egentligen inte bör gå upp ur sängen. Ändå finns den där "rösten" som säger att jag misslyckats ytterligare en dag. För mycket mat, för lite träning.
Jag både styrketränade och tränade yoga igår, jag gjorde ett 35 min pass yoga kl 02 i natt, jag har gått några kilometer idag.
Ändå finns den tvångsmässiga tanken om att jag måste göra mer. Jag står inte ut med att se mig själv i spegeln. Jag står inte ut med tanken på all vikt jag lagt på mig det senaste året.
Samtidigt försöker jag vara förnuftig. Nej! Jag har inte ätit för mycket idag, snarare tvärtom. Nej! Jag måste inte träna mer för att förbränna mer. Skärp dig kvinna. Din kropp och hjärna ÄR FÖR UTMATTADE för att orka.
Kriget med mig själv. Kriget mot mig själv.
#psykiskohälsa #kronisksmärta #ätstörningar #vågaprata #itsoktonotbeok #borderline #bipolärsjukdom #komplexptsd #jagdugerinte #ångest #kroppsångest #krigetmedmigsjälv
Jag ligger här i sängen med en ljudbok i öronen. Men jag hänger inte med i handlingen, jag hör inte orden. Kriget som pågår inom mig är för starkt och påtagligt. Jag försöker slappna av, slå ifrån mig tankarna. Tankarna på att siffrorna på vågen är för höga, tankarna på att jag återigen ätit för mycket. All föda är för mycket. Hjärnan som kämpar för att få mig att ta min alldeles för feta kropp och gå upp och träna. Styrketräning, yoga, promenad. Vad som helst som bränner lite fler kalorier. Vad som helst som kan gottgöra maten jag åt, som kan minska siffrorna på vågen och på måttbandet. Jag är så otroligt trött efter en mentalt utmattande dag och för lite sömn föregående natt. Jag har ont, så ont att jag egentligen inte bör gå upp ur sängen. Ändå finns den där "rösten" som säger att jag misslyckats ytterligare en dag. För mycket mat, för lite träning. Jag både styrketränade och tränade yoga igår, jag gjorde ett 35 min pass yoga kl 02 i natt, jag har gått några kilometer idag. Ändå finns den tvångsmässiga tanken om att jag måste göra mer. Jag står inte ut med att se mig själv i spegeln. Jag står inte ut med tanken på all vikt jag lagt på mig det senaste året. Samtidigt försöker jag vara förnuftig. Nej! Jag har inte ätit för mycket idag, snarare tvärtom. Nej! Jag måste inte träna mer för att förbränna mer. Skärp dig kvinna. Din kropp och hjärna ÄR FÖR UTMATTADE för att orka. Kriget med mig själv. Kriget mot mig själv. #psykiskohälsa  #kronisksmärta  #ätstörningar  #vågaprata  #itsoktonotbeok  #borderline  #bipolärsjukdom  #komplexptsd  #jagdugerinte  #ångest  #kroppsångest  #krigetmedmigsjälv 
Läkarens anteckningar efter sista läkarmötet. På ett sätt är det så otroligt skönt att bli hörd, att bli lyssnad på och få bekräftat att det inte är mig det varit fel på. Detta ihop med Uppsalas bedömning utgör en helhetsbild för mig själv och gör det lite lättare att förstå mig själv, att kanske inte lägga riktigt lika mycket skuld på mig själv som förr. Men att förlika mig med att jag både har fått en del sjukdomar och tvingats gå igenom allt med vården som jag har på grund av att min mamma brustit så totalt i sitt föräldraskap gentemot mig är så otroligt svårt. Att känna att mina syskon är och har varit mer värda än jag har varit är också svårt. Av mig har det krävts ansvarstagande av olika slag, det har räknats med att jag alltid ska ställa upp utan att säga nej eller ens ifrågasätta. Bara sådana småsaker som att jag nästan jämt fick spara ihop till mina egna prylar eller finansiera mina hobbys med min månadspeng (som dessutom både kunde reduceras eller helt dras in om inte allt gjordes efter mammas perfektionistiska pekfinger) men att mina syskon mutats till att hjälpa till med saker och fått allt de pekat på. Särskilt om jag sparat ihop till något jag velat ha, då ska det inte finnas någon orättvisa oss syskon emellan och de FÅR samma saker som jag sparat till. Jag försöker så otroligt mycket nu att acceptera att då var då. Att inte låta det förflutna ta över mig. Men samtidigt tillåta mig att känna både ilska och ledsenhet över det. Det är svårt. Jag har inga mentala verktyg att hantera starka känslor med nu när jag slutat fly med diverse destruktiva beteenden. Jag känner mig hudlös, försvarslös och liten.
Jag försöker lära mig att stå ut. Men det är kämpigt nu. Jag kommer resa mig igen. Men det kommer att ta tid.
#psykiskohälsa #kronisksmärta #psykiskmisshandel #komplexptsd #itsoktonotbeok #vågakänna
Läkarens anteckningar efter sista läkarmötet. På ett sätt är det så otroligt skönt att bli hörd, att bli lyssnad på och få bekräftat att det inte är mig det varit fel på. Detta ihop med Uppsalas bedömning utgör en helhetsbild för mig själv och gör det lite lättare att förstå mig själv, att kanske inte lägga riktigt lika mycket skuld på mig själv som förr. Men att förlika mig med att jag både har fått en del sjukdomar och tvingats gå igenom allt med vården som jag har på grund av att min mamma brustit så totalt i sitt föräldraskap gentemot mig är så otroligt svårt. Att känna att mina syskon är och har varit mer värda än jag har varit är också svårt. Av mig har det krävts ansvarstagande av olika slag, det har räknats med att jag alltid ska ställa upp utan att säga nej eller ens ifrågasätta. Bara sådana småsaker som att jag nästan jämt fick spara ihop till mina egna prylar eller finansiera mina hobbys med min månadspeng (som dessutom både kunde reduceras eller helt dras in om inte allt gjordes efter mammas perfektionistiska pekfinger) men att mina syskon mutats till att hjälpa till med saker och fått allt de pekat på. Särskilt om jag sparat ihop till något jag velat ha, då ska det inte finnas någon orättvisa oss syskon emellan och de FÅR samma saker som jag sparat till. Jag försöker så otroligt mycket nu att acceptera att då var då. Att inte låta det förflutna ta över mig. Men samtidigt tillåta mig att känna både ilska och ledsenhet över det. Det är svårt. Jag har inga mentala verktyg att hantera starka känslor med nu när jag slutat fly med diverse destruktiva beteenden. Jag känner mig hudlös, försvarslös och liten. Jag försöker lära mig att stå ut. Men det är kämpigt nu. Jag kommer resa mig igen. Men det kommer att ta tid. #psykiskohälsa  #kronisksmärta  #psykiskmisshandel  #komplexptsd  #itsoktonotbeok  #vågakänna 
Del 3: jag började kontakta soc för att få flytta hemifrån när jag var 16. Jag blev hela tiden nekad eftersom jag enligt dem inte för illa hemma. Hur skulle de kunna veta? Jag trodde ju för det första att det var normalt med så mycket ansvar och för det andra trodde jag ju att det var mig det var fel på, att det var jag som förstörde familjen. På höstterminen i 2:an på gymnasiet blev jag inlagd på Örebro BUP akutavdelning och blev kvar där i 9-10 månader. Då hade jag redan varit inlagd två gånger den sommaren. 
Jag kom ut 2 månader efter att jag hade fyllt 18. Men mitt liv hos mamma var så mycket värre och mer integritetskränkande än det någonsin hade varit på avdelningen. Det var en hel del kaos på massa olika sätt fram till november det året. Då fick jag nog. Jag packade en bag med mina saker och åkte till min pojkvän i Dalarna. Jag bodde borta ca 3 veckor, kontaktade soc under tiden. Fick bo hemma hos mamma några veckor och sedan sattes jag på suttarboda utredningshem i 7 veckor. 
Fick tillslut en egen lägenhet. 
Jag hade mycket trassel. In och ut på akuten och på psyk. Hade fortfarande hand om Alex mycket. Flyttade runt en del. Träffade tillslut mitt numera ex. Han drog in mig i drogernas värld. Inte bara själva användandet av cannabis utan även världen med alla hans pundarkompisar. 
Efter mycket lögner från honom och mycket annat så gjorde jag slut, bestämde mig för att börja om på ny kula och flyttade till ett litet samhälle i Dalarna. Han kom krälande efter. Efter mindre än ett år köpte jag ett hus ännu högre upp i Dalarna i ett annat litet samhälle och han krälade efter även dit. 
Jag har berättat mycket i mina tidigare inlägg. Men tänkte som sagt att jag skulle presentera mig lite. 
#psykiskohälsa #kronisksmärta #psykiskmisshandel #ptsd #komplexptsd #bipolär #borderline #föredettamissbrukare
Del 3: jag började kontakta soc för att få flytta hemifrån när jag var 16. Jag blev hela tiden nekad eftersom jag enligt dem inte för illa hemma. Hur skulle de kunna veta? Jag trodde ju för det första att det var normalt med så mycket ansvar och för det andra trodde jag ju att det var mig det var fel på, att det var jag som förstörde familjen. På höstterminen i 2:an på gymnasiet blev jag inlagd på Örebro BUP akutavdelning och blev kvar där i 9-10 månader. Då hade jag redan varit inlagd två gånger den sommaren. Jag kom ut 2 månader efter att jag hade fyllt 18. Men mitt liv hos mamma var så mycket värre och mer integritetskränkande än det någonsin hade varit på avdelningen. Det var en hel del kaos på massa olika sätt fram till november det året. Då fick jag nog. Jag packade en bag med mina saker och åkte till min pojkvän i Dalarna. Jag bodde borta ca 3 veckor, kontaktade soc under tiden. Fick bo hemma hos mamma några veckor och sedan sattes jag på suttarboda utredningshem i 7 veckor. Fick tillslut en egen lägenhet. Jag hade mycket trassel. In och ut på akuten och på psyk. Hade fortfarande hand om Alex mycket. Flyttade runt en del. Träffade tillslut mitt numera ex. Han drog in mig i drogernas värld. Inte bara själva användandet av cannabis utan även världen med alla hans pundarkompisar. Efter mycket lögner från honom och mycket annat så gjorde jag slut, bestämde mig för att börja om på ny kula och flyttade till ett litet samhälle i Dalarna. Han kom krälande efter. Efter mindre än ett år köpte jag ett hus ännu högre upp i Dalarna i ett annat litet samhälle och han krälade efter även dit. Jag har berättat mycket i mina tidigare inlägg. Men tänkte som sagt att jag skulle presentera mig lite. #psykiskohälsa  #kronisksmärta  #psykiskmisshandel  #ptsd  #komplexptsd  #bipolär  #borderline  #föredettamissbrukare 
Del 2: jag kunde inte hjälpa honom. Däremot fick jag en chans att skaffa kompisar ( jag var inte bara mobbad, och det handlade om en grupp på 4-6 personer  som gav sig på allt och alla) jag fick även chansen att börja med basket. Något jag hade velat i flera år och flera av tjejerna i min klass var med i ett lag som jag gick med i. 
I mitten av terminen flyttade vi till ladugårdsängen. Det var en riktig pärs för mig. Min bror mutades med pengar för att hjälpa till med flytten medan min mamma helt enkelt förväntade sig att jag bara skulle göra som jag blev tillsagd. Hon skyllde på sina smärtor så jag fick ta det mesta av flyttstädandet, samt naturligtvis hjälpa till med allt bärande av kartonger och möbler. Hon satt med min syster i den nya lägenheten och talade om för alla vart allt skulle ställas. Det var hennes insats i flytten. 
Det blev än tuffare för mig med mycket mer och större ansvar för Alex och hushållet efter den flytten. Min mamma hade en karl som bara 6 månader tidigare hade velat adoptera oss. Men nu vägrade han i princip allt. Städning, diskning, barnpassning mm. Det som mamma inte orkade/ville göra föll på mig istället. På loven knåpade mamma ihop ett schema för aktiviteter jag skulle ta med Alex på. Samtidigt som jag skulle se till att båda mina syskon fick i sig åtminstone lunch. 
Jag började rasa ihop mer och mer. Men osynligt. Mammas kille flyttade ut, men bara till porten bredvid. Han började säga elaka saker om mig och min mamma till min då 7-åriga syster. Hon fick höra att vi hatade honom, ville se honom död mm. Jag och min bror såg till att karlskrället slutade med det beteendet. Men han kom fortfarande hem till oss och härjade både med mig och min mamma. 
Det var mycket som hände under lång tid. #psykiskohälsa #kronisksmärta #psykiskmisshandel #vuxetbarn #vågaprata #komplexptsd #bipolär #borderline #självskadebeteende
Del 2: jag kunde inte hjälpa honom. Däremot fick jag en chans att skaffa kompisar ( jag var inte bara mobbad, och det handlade om en grupp på 4-6 personer som gav sig på allt och alla) jag fick även chansen att börja med basket. Något jag hade velat i flera år och flera av tjejerna i min klass var med i ett lag som jag gick med i. I mitten av terminen flyttade vi till ladugårdsängen. Det var en riktig pärs för mig. Min bror mutades med pengar för att hjälpa till med flytten medan min mamma helt enkelt förväntade sig att jag bara skulle göra som jag blev tillsagd. Hon skyllde på sina smärtor så jag fick ta det mesta av flyttstädandet, samt naturligtvis hjälpa till med allt bärande av kartonger och möbler. Hon satt med min syster i den nya lägenheten och talade om för alla vart allt skulle ställas. Det var hennes insats i flytten. Det blev än tuffare för mig med mycket mer och större ansvar för Alex och hushållet efter den flytten. Min mamma hade en karl som bara 6 månader tidigare hade velat adoptera oss. Men nu vägrade han i princip allt. Städning, diskning, barnpassning mm. Det som mamma inte orkade/ville göra föll på mig istället. På loven knåpade mamma ihop ett schema för aktiviteter jag skulle ta med Alex på. Samtidigt som jag skulle se till att båda mina syskon fick i sig åtminstone lunch. Jag började rasa ihop mer och mer. Men osynligt. Mammas kille flyttade ut, men bara till porten bredvid. Han började säga elaka saker om mig och min mamma till min då 7-åriga syster. Hon fick höra att vi hatade honom, ville se honom död mm. Jag och min bror såg till att karlskrället slutade med det beteendet. Men han kom fortfarande hem till oss och härjade både med mig och min mamma. Det var mycket som hände under lång tid. #psykiskohälsa  #kronisksmärta  #psykiskmisshandel  #vuxetbarn  #vågaprata  #komplexptsd  #bipolär  #borderline  #självskadebeteende 
Del 1:Det är nog dags att jag börjar presentera mig själv lite för er som följer mig. 
Som ni vet så har jag flyttat runt en hel del i mitt liv. Som liten är jag uppvuxen i ett litet samhälle i Södermanland och vid 12 års ålder blev vi "tvingade" att flytta till Örebro på grund av att mammas kille skulle studera. Han hade studerat i Umeå innan han flyttade in hos oss och nu ville han fortsätta studera. Tyvärr blev det ganska katastrofalt framförallt för mig och min bror som hamnade i Vivallaskolan. Det var verkligen en kulturkrock så att säga. Plötsligt var vi båda extremt mobbade och utsatta på grund av vår hudfärg. Vi hade klassrum på samma skolgård och jag fick många gånger handgripligen försvara både mig själv och min bror. Rasmus har alltid varit väldigt tillbakadragen och jag kände att jag behövde skydda honom eftersom vår mamma inte lyssnade på hur vi hade det i skolan och lärarna gjorde ingenting åt saken. Jag blev kallad bråkig av lärarna och även av min mamma. Jag hade dubbla pressade situationer. En i skolan och en på hemmaplan där jag hade en 4-årig syster att ta hand om, en vuxen man som faktiskt slogs med mig och  brottade ner mig, samt anklagade mig för att förstöra hans liv och familjens liv. 
Jag och min bror fick tillslut sluta på Vivallaskolan. Vår mamma sade faktiskt att vi inte behövde gå tillbaka om vi inte ville. Vi gick där lite mindre än en termin. Nästa termin bytte vi till varsin skola på andra sidan stan. 
Även där blev Rasmus till viss del mobbad och även jag blev mobbad på mitt håll. Men jag kunde inte hjälpa honom eftersom vi inte gick i samma skola. Ändå ansåg min mamma både att det var mitt ansvar att han kom på rätt buss till sin skola, men även att jag borde göra något åt hans situation i hans klass.
#psykiskohälsa #kronisksmärta #psykiskmisshandel #psykiskmisshandel #vuxetbarn #vågaprata #aldrigvaratyst #bipolär #borderline #komplexptsd
Del 1:Det är nog dags att jag börjar presentera mig själv lite för er som följer mig. Som ni vet så har jag flyttat runt en hel del i mitt liv. Som liten är jag uppvuxen i ett litet samhälle i Södermanland och vid 12 års ålder blev vi "tvingade" att flytta till Örebro på grund av att mammas kille skulle studera. Han hade studerat i Umeå innan han flyttade in hos oss och nu ville han fortsätta studera. Tyvärr blev det ganska katastrofalt framförallt för mig och min bror som hamnade i Vivallaskolan. Det var verkligen en kulturkrock så att säga. Plötsligt var vi båda extremt mobbade och utsatta på grund av vår hudfärg. Vi hade klassrum på samma skolgård och jag fick många gånger handgripligen försvara både mig själv och min bror. Rasmus har alltid varit väldigt tillbakadragen och jag kände att jag behövde skydda honom eftersom vår mamma inte lyssnade på hur vi hade det i skolan och lärarna gjorde ingenting åt saken. Jag blev kallad bråkig av lärarna och även av min mamma. Jag hade dubbla pressade situationer. En i skolan och en på hemmaplan där jag hade en 4-årig syster att ta hand om, en vuxen man som faktiskt slogs med mig och brottade ner mig, samt anklagade mig för att förstöra hans liv och familjens liv. Jag och min bror fick tillslut sluta på Vivallaskolan. Vår mamma sade faktiskt att vi inte behövde gå tillbaka om vi inte ville. Vi gick där lite mindre än en termin. Nästa termin bytte vi till varsin skola på andra sidan stan. Även där blev Rasmus till viss del mobbad och även jag blev mobbad på mitt håll. Men jag kunde inte hjälpa honom eftersom vi inte gick i samma skola. Ändå ansåg min mamma både att det var mitt ansvar att han kom på rätt buss till sin skola, men även att jag borde göra något åt hans situation i hans klass. #psykiskohälsa  #kronisksmärta  #psykiskmisshandel  #psykiskmisshandel  #vuxetbarn  #vågaprata  #aldrigvaratyst  #bipolär  #borderline  #komplexptsd 
Nytt blogg innlegg..link i bio 💕 "Hver onsdag kl 12.00 sitter jeg å ripper opp i vonde ting, jeg jobber med det jeg skulle gjort for minst 10 år siden. Jeg har mye å lære, mye jeg som barn aldri lærte da mine biologiske foreldre ikke var tilstedet på den måten ett barn behøver. Jeg ble tatt ifra dem mot deres vilje da jeg var 2 år gammel. Men jeg var allerede traumatisert på den tiden. Kroppen min var full av frostskader da jeg på vinteren lå i dørterskelen i bilen vi da bodde i for en periode. Jeg lærte aldri det barn skal, nemlig å regulere følelsene mine. Fordi mine foreldre var for syke til å klarte ta vare på meg (og søskenene mine). Det å skulle lære dette i voksen alder, er fryktelig vanskelig." #helse #psykmagasinet #psykiskhelse #psykiatri #kompleksptsd #komplexptsd #traumer #blogger #bloggnorge #blogging #bloggnorway
Nytt blogg innlegg..link i bio 💕 "Hver onsdag kl 12.00 sitter jeg å ripper opp i vonde ting, jeg jobber med det jeg skulle gjort for minst 10 år siden. Jeg har mye å lære, mye jeg som barn aldri lærte da mine biologiske foreldre ikke var tilstedet på den måten ett barn behøver. Jeg ble tatt ifra dem mot deres vilje da jeg var 2 år gammel. Men jeg var allerede traumatisert på den tiden. Kroppen min var full av frostskader da jeg på vinteren lå i dørterskelen i bilen vi da bodde i for en periode. Jeg lærte aldri det barn skal, nemlig å regulere følelsene mine. Fordi mine foreldre var for syke til å klarte ta vare på meg (og søskenene mine). Det å skulle lære dette i voksen alder, er fryktelig vanskelig." #helse  #psykmagasinet  #psykiskhelse  #psykiatri  #kompleksptsd  #komplexptsd  #traumer  #blogger  #bloggnorge  #blogging  #bloggnorway 
Del 3: jag försöker verkligen acceptera att då var då. Jag kan inte ändra på det förflutna. Jag kommer aldrig att kunna förstå, mycket kommer jag heller aldrig kunna förlåta. Varken vad andra har gjort eller saker jag själv borde gjort men inte gjorde och även saker jag har gjort. 
Jag antar att denna sorg och ledsenhet är en del i processen att komma vidare. Jag är bara så rädd att fastna här. Detta är nytt för mig och det är en ständig kamp att hålla mig själv på rätt väg.
Men för första gången i mitt liv har jag en framtid. Något att kämpa för. Någon att kämpa för och med. 
Den känslomässiga acceptansen kommer förhoppningsvis så småningom.
Det är bara så otroligt tufft just nu. Och det får jag nog helt enkelt fortsätta att stå ut med och kämpa med.
Det kan alltid bli bättre.
#komplexptsd #ptsd #psykiskohälsa #kronisksmärta #bipolär #borderline #detkanblibättre #förettbättreliv #vågaprata #itsoktonotbeok
Del 3: jag försöker verkligen acceptera att då var då. Jag kan inte ändra på det förflutna. Jag kommer aldrig att kunna förstå, mycket kommer jag heller aldrig kunna förlåta. Varken vad andra har gjort eller saker jag själv borde gjort men inte gjorde och även saker jag har gjort. Jag antar att denna sorg och ledsenhet är en del i processen att komma vidare. Jag är bara så rädd att fastna här. Detta är nytt för mig och det är en ständig kamp att hålla mig själv på rätt väg. Men för första gången i mitt liv har jag en framtid. Något att kämpa för. Någon att kämpa för och med. Den känslomässiga acceptansen kommer förhoppningsvis så småningom. Det är bara så otroligt tufft just nu. Och det får jag nog helt enkelt fortsätta att stå ut med och kämpa med. Det kan alltid bli bättre. #komplexptsd  #ptsd  #psykiskohälsa  #kronisksmärta  #bipolär  #borderline  #detkanblibättre  #förettbättreliv  #vågaprata  #itsoktonotbeok 
Del 2: jag försöker förstå hur det kunde bli som det blev. Jag försöker förstå hur min mamma faktiskt kan ha mage att kalla sig för förälder och dessutom sitta på sina höga hästar och säga att hon har varit en sån otroligt bra förälder som ensam lyckats fostra tre så väluppfostrade barn. Jag försöker förstå hur en förälder aktivt kan välja bort ett av tre barn och sedan manipulera omgivningen till att tycka synd om henne som har det så jobbigt och mår så dåligt över att vi inte har kontakt.
Jag försöker förstå varför min syster valt bort mig. Vi har alltid varit så otroligt nära och haft en väldigt fin relation. Jag har funnits där i vått och torrt. Jag har så svårt att förstå att ingen i min omgivning sett något under min uppväxt. Hur människor helt blint svalt allt min mamma sagt om mig. Jag var sjuk, väldigt sjuk. Det förnekar jag inte på något sätt. Jag trodde på henne när hon sade att det var på grund av min tid hos min pappa samt att jag var så lik honom i humör och mående på alla sätt och vis.
Jag försöker hitta förklaringar, ursäkter, för hur hon tänkte/tänker.
Jag kan heller inte få det ur mitt huvud att mitt barn med största sannolikhet var resultatet av ett samlag jag inte ens vetat om. Veckorna stämmer inte alls med vad jag VET. Jag klarar inte att se gravida kvinnor, jag får en klump i magen när jag ser en barnvagn eller små små barn som tultar runt här ute.
Jag vet att jag har fruktansvärt svårt att bli gravid. Övergreppen pågick i två års tid, hur många övergrepp det handlar omvet bara mitt ex, men under de två åren använde jag inga preventivmedel eftersom jag inte tål hormonpreparat. Jag anklagar mig själv för beslutet jag tog. Valet togs ifrån mig, men jag var ensam om att ta beslutet och genomgå processen, se mitt dödfödda barn ensam på en toalett på sjukhuset mitt i natten. Jag vill inget hellre än att bilda familj. 
Jag anklagar mig själv för så otroligt mycket och tänker många gånger att kanske får jag skylla mig själv. 
Jag försökte redan som barn och tonåring stå upp mot min mamma men det fick bara brutala konsekvenser. Jag försökte stå upp mot Niklas med han tog vad han ville ändå. #metoo #psykiskohälsa #komplexptsd #sexuellaövergrepp
Del 2: jag försöker förstå hur det kunde bli som det blev. Jag försöker förstå hur min mamma faktiskt kan ha mage att kalla sig för förälder och dessutom sitta på sina höga hästar och säga att hon har varit en sån otroligt bra förälder som ensam lyckats fostra tre så väluppfostrade barn. Jag försöker förstå hur en förälder aktivt kan välja bort ett av tre barn och sedan manipulera omgivningen till att tycka synd om henne som har det så jobbigt och mår så dåligt över att vi inte har kontakt. Jag försöker förstå varför min syster valt bort mig. Vi har alltid varit så otroligt nära och haft en väldigt fin relation. Jag har funnits där i vått och torrt. Jag har så svårt att förstå att ingen i min omgivning sett något under min uppväxt. Hur människor helt blint svalt allt min mamma sagt om mig. Jag var sjuk, väldigt sjuk. Det förnekar jag inte på något sätt. Jag trodde på henne när hon sade att det var på grund av min tid hos min pappa samt att jag var så lik honom i humör och mående på alla sätt och vis. Jag försöker hitta förklaringar, ursäkter, för hur hon tänkte/tänker. Jag kan heller inte få det ur mitt huvud att mitt barn med största sannolikhet var resultatet av ett samlag jag inte ens vetat om. Veckorna stämmer inte alls med vad jag VET. Jag klarar inte att se gravida kvinnor, jag får en klump i magen när jag ser en barnvagn eller små små barn som tultar runt här ute. Jag vet att jag har fruktansvärt svårt att bli gravid. Övergreppen pågick i två års tid, hur många övergrepp det handlar omvet bara mitt ex, men under de två åren använde jag inga preventivmedel eftersom jag inte tål hormonpreparat. Jag anklagar mig själv för beslutet jag tog. Valet togs ifrån mig, men jag var ensam om att ta beslutet och genomgå processen, se mitt dödfödda barn ensam på en toalett på sjukhuset mitt i natten. Jag vill inget hellre än att bilda familj. Jag anklagar mig själv för så otroligt mycket och tänker många gånger att kanske får jag skylla mig själv. Jag försökte redan som barn och tonåring stå upp mot min mamma men det fick bara brutala konsekvenser. Jag försökte stå upp mot Niklas med han tog vad han ville ändå. #metoo  #psykiskohälsa  #komplexptsd  #sexuellaövergrepp 
Del 1: Kaoset inuti mig är nästintill outhärdligt. Känslorna, de där känslorna som jag totalvägrat att hantera i så många år. De där känslorna som jag flytt med alla tillgängliga medel. Rakblad, tabletter, droger, alkohol. Vad som helst som dövar de där outhärdliga känslorna.
Nu måste jag stå ut. Hur står man ut utan att totalt krossas, utan att gå under helt? 
Jag känner en sådan enorm ledsenhet. Jag känner mig så otroligt orättvist behandlad. Jag pendlar mellan denna ledsenhet som kan komma över mig bara sådär, precis när som helst och en skrämmande och fruktansvärd vrede. Jag tänker förbjudna och hemska människor som funnits omkring mig samtidigt som jag sparkar på mig själv för dessa tankar. "Man får inte tänka så". "Det tjänar inget till att vara arg eller ledsen". "Det hjälper ingen att älta".
Jag börjar dessutom känna mig som en enorm börda för min sambo. Han säger gång på gång att han alltid finns där för mig, han upprepar om och om igen att jag inte är en börda. Att jag reagerar helt normalt, att det är okej att må såhär. Men det är en ny situation för mig. Jag har inte "tillåtits" att må såhär förut. Har jag visat att jag mått såhär dåligt så har jag på ett eller annat sätt hamnat på slutenvården. Min sambo har lovat mig att aldrig någonsin tvinga in mig där eller försöka övertala mig till att lägga in mig själv.
Jag försöker tillåta mig att vara ledsen. Jag försöker att inte känna mig som en börda. Jag försöker lära mig att få tröst av honom. Men jag får ändå dåligt samvete. Jag är inte van med att det är okej att behöva tröst.
Jag är dessutom van vid att klara mig själv, ta hand om mig själv.
Men just nu känner jag mig som ett vilset litet barn som inte alls klarar sig själv.
Jag slits mellan att tillåta mig själv att vara denna lilla flicka och mitt eget hårt inprintade  behov av att klara mig själv.
Jag slåss med saknaden av min familj, jag försöker förstå. #komplexptsd #ångest #sorg #vuxetbarn #detärokattvaraledsen #tröst #skuldochskam #vågaprata #aldrigvaratyst #psykiskohälsa #kronisksmärta
Del 1: Kaoset inuti mig är nästintill outhärdligt. Känslorna, de där känslorna som jag totalvägrat att hantera i så många år. De där känslorna som jag flytt med alla tillgängliga medel. Rakblad, tabletter, droger, alkohol. Vad som helst som dövar de där outhärdliga känslorna. Nu måste jag stå ut. Hur står man ut utan att totalt krossas, utan att gå under helt? Jag känner en sådan enorm ledsenhet. Jag känner mig så otroligt orättvist behandlad. Jag pendlar mellan denna ledsenhet som kan komma över mig bara sådär, precis när som helst och en skrämmande och fruktansvärd vrede. Jag tänker förbjudna och hemska människor som funnits omkring mig samtidigt som jag sparkar på mig själv för dessa tankar. "Man får inte tänka så". "Det tjänar inget till att vara arg eller ledsen". "Det hjälper ingen att älta". Jag börjar dessutom känna mig som en enorm börda för min sambo. Han säger gång på gång att han alltid finns där för mig, han upprepar om och om igen att jag inte är en börda. Att jag reagerar helt normalt, att det är okej att må såhär. Men det är en ny situation för mig. Jag har inte "tillåtits" att må såhär förut. Har jag visat att jag mått såhär dåligt så har jag på ett eller annat sätt hamnat på slutenvården. Min sambo har lovat mig att aldrig någonsin tvinga in mig där eller försöka övertala mig till att lägga in mig själv. Jag försöker tillåta mig att vara ledsen. Jag försöker att inte känna mig som en börda. Jag försöker lära mig att få tröst av honom. Men jag får ändå dåligt samvete. Jag är inte van med att det är okej att behöva tröst. Jag är dessutom van vid att klara mig själv, ta hand om mig själv. Men just nu känner jag mig som ett vilset litet barn som inte alls klarar sig själv. Jag slits mellan att tillåta mig själv att vara denna lilla flicka och mitt eget hårt inprintade behov av att klara mig själv. Jag slåss med saknaden av min familj, jag försöker förstå. #komplexptsd  #ångest  #sorg  #vuxetbarn  #detärokattvaraledsen  #tröst  #skuldochskam  #vågaprata  #aldrigvaratyst  #psykiskohälsa  #kronisksmärta 
Jag träffade en helt otrolig läkare på min psyk mottagning i torsdags. Jag skulle haft ett möte med henne veckan innan och vi pratade lite över telefon vid det tillfället. Hon påstod sig ha lång erfarenhet av både bipolär sjukdom och även trauman. Vid telefonsamtalet tog hon till viss del upp medicinering för det bipolära samt bad mig att berätta om ett par traumatiska upplevelser. Hon hävdade även att hon hade läst min journal och jag blev väldigt skeptisk, ångestfylld och orolig inför ett möte med henne. Jag oroade mig över att det skulle sättas press på mig om att trappa ut mina ångestdämpande samt att jag återigen skulle bli mer eller mindre påtvingad mediciner som jag vet både att de inte fungerar, men även att de gör mig sjukare.
Men mötet blev inte alls så. Hon hade ett helt otroligt bemötande och förståelse. Hon bad mig berätta om några av mina trauman samt hur jag idag upplevde dem. Jag berättade att jag inte vet exakt hur man räknar händelser som trauman och fick förklara kortfattat en del av min uppväxt. Hon blev mer eller mindre helt bestört när jag berättade om min inläggning på BUP akuten vid 17 års ålder. Att ingen runt mig alls förstått hur min hemsituation såg ut. Att de "traumabehandlingar" jag genomgått varit fixerade på min tid hos min pappa. Detta eftersom min mamma alltid varit involverad i min vård och alltid ansett att det har varit mitt problem, att det har varit vad jag behövt lära mig att hantera. 
Läkaren sade dessutom att det är väldigt märkligt att min PTSD diagnos togs bort och dessutom har jag inte "vanlig" PTSD utan komplex PTSD. att min komplexa bakgrund och problematik inte går att hantera och behandla med fyrkantiga regelverk och fyrkantiga behandlingar.
Det var skrämmande för mig att se hennes reaktioner på det jag berättade. Men jag hoppas att det kan leda till något bra. Hon hade mycket bra att säga och hon mötte mig som en människa, inte en diagnoshög med tillhörande medicinlista. Tyvärr är hon tillfällig. Men jag hoppas ändå att hon kan få igång en process för hjälpinsatser med tanke på hennes kompetens och kunskap. Det var verkligen ett bra möte.
Jag träffade en helt otrolig läkare på min psyk mottagning i torsdags. Jag skulle haft ett möte med henne veckan innan och vi pratade lite över telefon vid det tillfället. Hon påstod sig ha lång erfarenhet av både bipolär sjukdom och även trauman. Vid telefonsamtalet tog hon till viss del upp medicinering för det bipolära samt bad mig att berätta om ett par traumatiska upplevelser. Hon hävdade även att hon hade läst min journal och jag blev väldigt skeptisk, ångestfylld och orolig inför ett möte med henne. Jag oroade mig över att det skulle sättas press på mig om att trappa ut mina ångestdämpande samt att jag återigen skulle bli mer eller mindre påtvingad mediciner som jag vet både att de inte fungerar, men även att de gör mig sjukare. Men mötet blev inte alls så. Hon hade ett helt otroligt bemötande och förståelse. Hon bad mig berätta om några av mina trauman samt hur jag idag upplevde dem. Jag berättade att jag inte vet exakt hur man räknar händelser som trauman och fick förklara kortfattat en del av min uppväxt. Hon blev mer eller mindre helt bestört när jag berättade om min inläggning på BUP akuten vid 17 års ålder. Att ingen runt mig alls förstått hur min hemsituation såg ut. Att de "traumabehandlingar" jag genomgått varit fixerade på min tid hos min pappa. Detta eftersom min mamma alltid varit involverad i min vård och alltid ansett att det har varit mitt problem, att det har varit vad jag behövt lära mig att hantera. Läkaren sade dessutom att det är väldigt märkligt att min PTSD diagnos togs bort och dessutom har jag inte "vanlig" PTSD utan komplex PTSD. att min komplexa bakgrund och problematik inte går att hantera och behandla med fyrkantiga regelverk och fyrkantiga behandlingar. Det var skrämmande för mig att se hennes reaktioner på det jag berättade. Men jag hoppas att det kan leda till något bra. Hon hade mycket bra att säga och hon mötte mig som en människa, inte en diagnoshög med tillhörande medicinlista. Tyvärr är hon tillfällig. Men jag hoppas ändå att hon kan få igång en process för hjälpinsatser med tanke på hennes kompetens och kunskap. Det var verkligen ett bra möte.